Sälj Ut

Vandrar in i köpcentret. In, bort från duggregnet utanför. Därinne är allt sig likt; ett myller av människor, skenande manövrar, trasiga nerver och sprängfyllda kassar.
Jag har knattarna med mig, E behöver en ny baddräkt, jag behöver ett par nya jeans och S behöver bara följa med. De små tycker till och med att det är kul; de tar rullbandet som går nedåt när vi ska upp, men jag lyckas med en lätt handviftning få in de på rätt band igen vilket faktiskt förvånar mig. Ibland behövs det inte mycket.
Hittar jag några nya jeans? Nej.
Det förvånar mig inte heller.
E hittar dock en ny baddräkt och vi tar "andra sidan" centret när vi går ut. Och det slår mig hur mycket obegåvat som ryms under dessa tak, vulgärt och obegåvat. Och det är vad man lockar med. Hur står folk ut egentligen?
När vi slutligen närmar oss bilen tittar jag upp mot himlen, möter duggregnet med slutna ögon, och jag känner mig befriad.
Jag känner mig så där nonchalant pretentiös igen.