Tomheten

Utanför har de frusna sjöarna lagt sig att vila. Här inne viskar de tomma stolarna sövande och utanför far det karga landskapet förbi. Jag funderar om det någonsin har funnits liv här. Om någon för mycket länge sedan tog det med sig och lämnade tomheten kvar.

Utanför

den oändliga parken är din stad när du kommer gående
träden och buskarna liksom stannar upp
nickar kort
viker mjukt åt sidan

när du så passerar den tunga stålgrinden i östra hörnet
är staden borta och glömd
du skyggar ovilligt uppåt
möter himlen
ser orosmolnen stå på vakt

Errector Pili

du satt där och höll i din kam
en tunn mattsvart som från en annan tid
så drog du den genom ditt långa hår
och det föll snöflingor ner mot golvet

som små kvicksilverdroppar bredde de ut sig
du kände kylan under dina nakna fötter
såg hur stenplattorna fick gåshud

*

jag får aldrig glömma
att mitt beslut att lämna rummet
gjorde mig mer levande
när de orkeslösa möter mig
vänder bort blickarna
och ser ner i det stenbelagda golvet
istället för att ta tag i yxan

Du & Jag

du...
röjde inte nåt
...du
du röjde inte nåt

av det jag sa
av det jag såg
av det jag gjorde

Puls

jag känner dina andetag
de slår mot min hals
så tungt vinröda
så tungt vilsamma

under nästa sekvens
lägger sig mörkret kompakt

det är där vi somnar om

Kriget Med Mig Själv

Ibland funderar jag på om jag söker efter kylan, om jag söker efter frosten. Eller om det här samhället gör en principfast människa obekväm i största allmänhet.
Jag har aldrig lärt mig att gå över lik. Jag har aldrig lämnat någon i sticket. Och om så skulle vara fallet, trots allt, om det är något jag gömt eller glömt bort, så var det i vart fall inte meningen.
Jag har alltid haft linjen klar för mig. Ett första möte har alltid varit neutralt, ett rum befriat från piedestaler. Jag har aldrig strävat efter de höga hästarna, jag har föraktat de som ändå klivit upp bara för höjdens skull.

Nu har jag återigen sett hur de Platonska kropparna rämnat, hur resterna lagt sig som kall is utefter väggarna. Det är sanningar som spruckit där, drömmar om någonting annat som försvunnit.

Nu står jag där och ser på. Jag lyssnar på vad de andra har att säga.
Det är kusligt tyst.
Nästan öde.
Det är bara mina själsfränder som andas, som tittar upp. De som jag vet håller måttet.
I övrigt en suddig samling vaga konturer, som gråa skyltdockor.

Jag känner mig som en trött soldat. På väg bort från kriget.
In i nästa fas.

Melody Gardot - Baby I´m a Fool

Balsam för själen.