den oändliga parken är din stad när du kommer gående
träden och buskarna liksom stannar upp
nickar kort
viker mjukt åt sidan
när du så passerar den tunga stålgrinden i östra hörnet
är staden borta och glömd
du skyggar ovilligt uppåt
möter himlen
ser orosmolnen stå på vakt
Så kan det nog vara. Ser dubbeltornen på din sida, är det där jag är döpt? Jojo, Uppsala. Bodde där en gång för länge sen. Då fanns det hästar på gatorna och vi gck över bron över fyrisån. Mest minns jag stadsbiblioteket där jag fann min första Tove Jansson. Uno
SvaraRadera