Ibland funderar jag på om jag söker efter kylan, om jag söker efter frosten. Eller om det här samhället gör en principfast människa obekväm i största allmänhet.
Jag har aldrig lärt mig att gå över lik. Jag har aldrig lämnat någon i sticket. Och om så skulle vara fallet, trots allt, om det är något jag gömt eller glömt bort, så var det i vart fall inte meningen.
Jag har alltid haft linjen klar för mig. Ett första möte har alltid varit neutralt, ett rum befriat från piedestaler. Jag har aldrig strävat efter de höga hästarna, jag har föraktat de som ändå klivit upp bara för höjdens skull.
Nu har jag återigen sett hur de Platonska kropparna rämnat, hur resterna lagt sig som kall is utefter väggarna. Det är sanningar som spruckit där, drömmar om någonting annat som försvunnit.
Nu står jag där och ser på. Jag lyssnar på vad de andra har att säga.
Det är kusligt tyst.
Nästan öde.
Det är bara mina själsfränder som andas, som tittar upp. De som jag vet håller måttet.
I övrigt en suddig samling vaga konturer, som gråa skyltdockor.
Jag känner mig som en trött soldat. På väg bort från kriget.
In i nästa fas.
Verkar som vi är själsfränder. Vi har dessutom Kafka på vår sida. Så kan det gå, och så går det ständigt vad det varkar. Hemskt, men sant. Halvsanningen regerar. Uno
SvaraRaderainget är så svårt att vinna som kriget mot sig själv....
SvaraRaderaBort, bort, jo livet är ingen lätt sak alla gånger och att vara sann gör det än svårare.
SvaraRaderaOch skall det behöva vara ett krig?
Det sägs att livet kan vara en dans och jag skall försöka bjuda upp livet..