City

tungt anonym i stadens mitt
vandrar jag omkring i timmar
ser folk rätt in i ögonen
vänder ut och in på några sekunder
av deras liv

En Vanlig Dag.

Åkte upp till köpcentrat idag, genom en rödgul höst i minusgrader. Precis en sån där dag man skulle kunna äga, helt på sina egna villkor. Men det är inte en sån dag idag, det är inte därför jag är ute, det är inte därför jag åker upp mot köpcentrat.
Jag åker dit för att få höra röster, för att få se människor röra på sig, för att få se deras munnar forma ord, se deras beslut och se deras handlingar.
Jag går planlöst runt, som en pank turist. En människa som genom en övervakningskamera lätt skulle kunna misstänkas för grov brottsplanering, trots att jag ser ut som vilken modern höstman som helst. Svarta kängor, grå byxor, svart jacka, röd/grön/brun/beige/svart/grå halsduk och grön keps, inte sportmodell.
Jag tar ett varv runt hela komplexet, känner av, känner in. Kollar in skor i en butik, bläddrar lite förstrött genom skivnyheterna i en annan. Tittar och lyssnar på folk. Sedan får det räcka.
Jag känner mig tom. Men kanske lite mer social än innan.
Ändå känns höstsolen som en befrielse, när jag kommer ut på parkeringen. Och jag ställer mig sakligt frågan; vad jag skulle jag upp hit och göra?
Egentligen.

Anna Ternheim - What Have I Done

Avskalat.

صلح؟

helt plötsligt stannade allt av
en dov ljudmatta la sig över staden
tryckte ner allting mot marken
förminskade ljuset
och jag såg bilderna komma för mitt inre

hur liv slocknade
hur händer famlade
taggtråd som vreds om
munnar som dränktes av blod

och jag såg bara kvinnor och barn där ute
inga soldater inga män
inget så våldsamt svekfullt och fel

Balans

Det är när det blir outhärdligt, när det attackerar en från alla håll, när man inte längre kan komma undan.

Det är då tankarna kommer. Om att packa väskan, tanka upp bilen, åka de där 40-50 milen, helt enkelt de mil som krävs, ut på motorvägen, norröver, snabbt, 1000 m ö.h, parkera och meindlgå ut på kalfjället, bort från larmet, bort från ljuden, lägga sig på rygg, sjunka ner i vakuumet, sluta ögonen. Ta emot.

Och bara lyssna till tystnaden.

*

jag känner dina andetag
hur de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamt oberörda

under en sekvens ligger mörkret kompakt
det är där vi somnar om

End of Eternity

Strax nedanför Kvarnbo Kvarn 14.39.

*

jag såg dig på avstånd

i gryningen
hur du fjäderlätt rörde dig fram
över de svala rundhällarna
hur du med brokig avighet
lät dina kläder falla av

och jag kunde höra hur du sjöng
sjöng för de tusentals växtvärkarna
på ängen nedanför

*

du satt så nära

så tätt intill

jag kunde röra vid din hud

sträcka ut armen

röra vid din hud

du satt på den upphöjda piedestalen

och jag såg hur du tog sats

hur du värkte ut dina pratbubblor

hur orden for åt alla håll

hur de brokiga bokstäverna skrev

att du aldrig nånsin skulle komma ner

...Som Eld

Jag minns när vi var överallt.
Samtidigt.

1010070811

Så är stormen över oss. Det där skimret, som ljög om sol i morse, är borta. Nu ligger en grå regntung hinna över staden.

Jag kan höra ljudet av maskiner långt där borta, se ljuskällor som små bloss i väster. En radiobil som skymtar förbi nedanför el-centralen. Det är höst ute.

Ofrånkomligt.

En höst som ingen egentligen vill åt. Som alla vill bort ifrån. Det finns ingenting som drar mig dit, ingenting som tänder gnistan i mig. Man kanske skulle kunna luras in i det, med tända stearinljus och röda servetter. Kanske, men inte idag.

Ser mig själv i spegeln.

Det är uttryckslöst och tömt på vitala nyanser. Det finns mycket där som vittnar om fuktig höst. Någonting som vittnar om storm. Jag sluter ögonen och lyssnar intensivt. Jag kan inte höra något endaste ljud.

Jag släcker lampan, stänger till dörren.

Ett vakuum uppstår. Ett mörkerrum utan ljud.

Här inne finns inga årstider. Konstant värme, ca 21 grader. Men de hårda sjöstensplattorna är mjuka, de har en själ. Jag kan känna de under mina fötter, hur de välkomnar min närvaro.

Jag kan plötsligt höra, hur vågorna sakta slår in mot de rundade klipporna. Hur värmen från solen sluter sig som en filt runt min kropp. Jag kan höra barnskrik i vattenbrynet, jag kan känna varm hud när jag flyttar min hand decimeterkort. Jag kan höra ljud som inte interferar, som får och tar plats i mitt inre. Jag andas så lugnt, så sakta. Vet att horisonten långt där ute gör en tavla som aldrig kommer att försvinna. Jag känner smaken av salt på mina läppar.

I en minut är jag där.

Sedan återkommer hösten, då jag hör hur det gamla livlösa trädet utanför köksfönstret knäcks, bryts av, och faller ner mot den vattensjuka gräsmattan. Sedan står jag där i köket och ser vad jag sedan länge vetat om; att det där trädet kommer att ligga där på marken, tids nog.

Nu ligger det där, som ett fnasigt plockepinn.

Och det är vackert.

De rödgula bladen från träden bredvid, ger en aktningsfull inramning. Det är så här naturen bäddar om. Stökar undan, ger plats. En sval känsla sprider sig inom mig, jag dricker av mitt kaffe, bläddrar förstrött i DN, och jag längtar ut. Jag tar på mig regnstället, kliver i stövlarna och lämnar de uppvärmda rummen bakom mig. Känner hur tiogradig fukt slår mot mitt ansikte.

Det finns ändå ingenting som hösten.

Exploding Head Syndrome

so I let my hand grope towards the outskirts
away from the deafening roar
dew was thick and my fingers became wet
I crawled myself out and met the sun
felt the wind drift by
saw the autumn leaves fall to the ground
I saw a new town
an epic works of colors and patterns
felt the smell of earth
felt the smell of resignation

*

i huset nedanför

gnisslade gångjärnen

tapeterna hängde ner

tappade mönster

väggarna böljade

som ett öppet hav

och bakom takvåningens fönster

blickade någon ut

sände ut signaler

om en tid som var förbi

och jag försökte få kontakt

men din blick var frusen

inte ens dina kinder

hade någon färg

och löven sedan

som stormen virvlade upp

for omkring över taknocken

och föll ner

som hundra år av oförlöst längtan