Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

07 oktober 2010

1010070811

Så är stormen över oss. Det där skimret, som ljög om sol i morse, är borta. Nu ligger en grå regntung hinna över staden.

Jag kan höra ljudet av maskiner långt där borta, se ljuskällor som små bloss i väster. En radiobil som skymtar förbi nedanför el-centralen. Det är höst ute.

Ofrånkomligt.

En höst som ingen egentligen vill åt. Som alla vill bort ifrån. Det finns ingenting som drar mig dit, ingenting som tänder gnistan i mig. Man kanske skulle kunna luras in i det, med tända stearinljus och röda servetter. Kanske, men inte idag.

Ser mig själv i spegeln.

Det är uttryckslöst och tömt på vitala nyanser. Det finns mycket där som vittnar om fuktig höst. Någonting som vittnar om storm. Jag sluter ögonen och lyssnar intensivt. Jag kan inte höra något endaste ljud.

Jag släcker lampan, stänger till dörren.

Ett vakuum uppstår. Ett mörkerrum utan ljud.

Här inne finns inga årstider. Konstant värme, ca 21 grader. Men de hårda sjöstensplattorna är mjuka, de har en själ. Jag kan känna de under mina fötter, hur de välkomnar min närvaro.

Jag kan plötsligt höra, hur vågorna sakta slår in mot de rundade klipporna. Hur värmen från solen sluter sig som en filt runt min kropp. Jag kan höra barnskrik i vattenbrynet, jag kan känna varm hud när jag flyttar min hand decimeterkort. Jag kan höra ljud som inte interferar, som får och tar plats i mitt inre. Jag andas så lugnt, så sakta. Vet att horisonten långt där ute gör en tavla som aldrig kommer att försvinna. Jag känner smaken av salt på mina läppar.

I en minut är jag där.

Sedan återkommer hösten, då jag hör hur det gamla livlösa trädet utanför köksfönstret knäcks, bryts av, och faller ner mot den vattensjuka gräsmattan. Sedan står jag där i köket och ser vad jag sedan länge vetat om; att det där trädet kommer att ligga där på marken, tids nog.

Nu ligger det där, som ett fnasigt plockepinn.

Och det är vackert.

De rödgula bladen från träden bredvid, ger en aktningsfull inramning. Det är så här naturen bäddar om. Stökar undan, ger plats. En sval känsla sprider sig inom mig, jag dricker av mitt kaffe, bläddrar förstrött i DN, och jag längtar ut. Jag tar på mig regnstället, kliver i stövlarna och lämnar de uppvärmda rummen bakom mig. Känner hur tiogradig fukt slår mot mitt ansikte.

Det finns ändå ingenting som hösten.

1 kommentar:

  1. Hösten är så kravlös helt utan sommarens löften.

    SvaraRadera