Genom fönstret

jag stod och såg ut över
min ungdoms gata
tyst och stilla
låg den där
med snön hängande
som frusna laviner
utmed trottoarerna
jag försökte minnas tillbaka
när jag gick där sist
med vetskapen om
att den där gatan var min
att det bara var jag som ägde den

Pastischfritt

du bar upp dina höfter
så lätt och elegant
följde minsta förskjutning
i ordflödet

Reducerad

i minimalismens rum
existerar ingenting annat än
den svarta
svarta
så svarta livslinjen
rakt genom mitt synfält

Em

du höll ut på den långa tonen
lät den sjunka in i hela rummet
du fokuserade blicken
och förde den med pekfingret
framför ditt ansikte
förde den med pekfingret
tillbaka till ursprunget

Exopterygota

under mina nerver
arbetar insekterna feberhårt
slungar ut infrastruktur
i hela mig
rör runt i mitt inre
skaver på mina tankar

En dag som denna

husen avvaktar
träden avvaktar
står på vakt
bakom varje hörn
jag kan känna det
i mitt inre
hur det cementeras
och sprids i min kropp

det ligger i luften
en dag som denna
allting avvaktar
ingenting vågar ta steget
ut

*

staden som jag minns den
finns inte längre
lyftkranarna och grävskoporna
förändrade vyerna
lämnade oläkta sår
i mina gamla stråk

00.01

du hörde knarret
från trappan
det omöjliga ljudet
i det nattstilla huset
du kände av suset
i ditt hår
kände kylan belägra
varje kvadratmeter
av rummet

Silverstaden

Jag minns när jag som liten lekte i sandlådan. Vi byggde vägar, broar och till slut hade vi en hel stad runt oss. Jag var alltid nog med att köra bilarna i "skalenlig" hastighet, varsamt och lätt över den skuggtunga sanden.
Jag förstod aldrig barnen som flyttade sina bilar sekundsnabbt över gatorna, från den ena sidan av staden till den andra.
Det fanns liksom ingen verklighet i det.

S:t Julien Le Montagnier

kullerstenarna i gränden
böljade som ett försiktigt hav
runt dina vita klackar

vid foten av de höga fasaderna
vaktade gallergrindarna
vartenda steg du tog

skimret från himlen slog i rutan
på den lilla butiken bakom din rygg
och trots att du rörde dig framåt
trots att du lät orden flöda
var det som om
du var huggen i sten
en vogue i ljuset
i antikt vit
bländande sten

*

våren skymtade förbi idag
en sekundsekvens i kylan
om hur du rörde ditt ben
först hastigt och sedan
mjukt och följsamt
ner mot marken
hur du tog emot
och parerade tyngden
så din arm långsamt
mot ditt huvud
ditt hår flyktigt åt sidan
och dina ögon sedan
så frånvarande
som en deltaslö dag i april

Reträtt

jag kände lukten av fel medicin
kände lukten av vanmakt
kände det okontrollerat
det var över och i hela mig
rörde runt i mitt blod
jag stod i en gatkorsning
visste inte åt vilket håll
jag skulle gå
såg dieselmotorerna
göra djupa fåror i luftrummet
såg trafikljusens frispel
hur de kastade ut sina färger
som små missiler for de omkring
och löven som bara snodde runt
runt runt runt
och sedan gick allting så fort
det kom från ovan
utan förvarning tog de mig med
tog mig med till det där röda
och jag var fast
kunde inte ta mig någonstans
allt jag ville var att fly därifrån
jag hade aldrig bett om detta
aldrig antytt något åt det hållet
nu blev allt till ett stort sår
som en het fuktig smet över min hud
som ett intrång i min själ
men allt jag ville och hade bett om
allt jag ville och någonsin hade bett om
det var det där enkla rena
det enkla rena
det okomplicerat vita

Stormen

från väster kom du in
med stormen
med dropparna
med kristallerna

med undantagstillståndet

Elektrisk

på linje elektricitet
regnar ner som berusat hagel
i vinternatten

och du mot fasaden
höjer dina armar så provokativt
mot den svarta himlen
slår så en volt över gatan
sprider ut små änglar
över den glittriga asfalten

på linje elektricitet
regnar ner som berusat hagel
i vinternatten
regnar ner
och berusar änglarna

Det är så här det måste kännas

En mardröm jag hade för många år sedan, klar och fullständigt tydlig. Finns tidigare beskriven i boken "Krossat porslin" (2007).

"Jag befinner mig på en stor parkeringsplats, en eftermiddag i augusti. Hundratals med bilar är spridda över den svarta, heta asfalten. Som små legobitar bildar de tillsammans en mosaik ovanifrån.
En man med revolver jagar mig, och jag vet inte varför. Trots alla bilarna runtomkring, är vi ensamma. Inga andra människor syns till.
Jag kastar mig så ner bakom en bil, en vit kombi. Lägger mig platt mot asfalten och söker efter galningens ben och skor.
Det luktar damm och sommar.
Plötsligt ser jag honom, ett par rader bort, ser hur han söker av området med kuslig noggrannhet. Jag svettas i mina handflator och mitt hjärta slår dubbla slag. Jag känner blodsmak i min mun.
Han närmar sig successivt, men så viker han plötsligt av åt vänster, och börjar gå bort ifrån mig. Hur jag än söker av, kan jag inte se mannen någonstans. Jag ligger och väntar, kanske en timme, kanske två.
Jag känner mig domnad.
Till slut bestämmer jag mig för att titta upp över motorhuven, för att få syre, för att kunna ta mig vidare till säker plats.
Då står han där, rakt framför mig, tre eller fyra meter bort, och han avlossar ett distinkt skott. Jag kan tydligt se eldslågan i rörets mynning. Han träffar min käke, snett till höger, och en kort stund står jag helt stilla, ser in i mannens ögon. Sedan sjunker jag ner mot framskärmen, känner däcket på vänster sida och jag lutar ryggen mot plåten, känner chocken komma över mig. Jag tar mig för hakan och det är varmt, klibbigt. Det är trasigt.
Först känner jag ingen smärta, men sedan kommer den, väller över mig. Det är monumentalt, och samtidigt känner jag hur det försvinner, livet. Det rinner ur mig, lämnar mig så långsamt, så långsamt. Allting blir vitt, det blir varmt, och sedan är allting över."

Det är så här det måste kännas.

*

jag hörde hur du rörde dig på övervåningen
och så lätt dina nakna fötter skapade tonerna
jag kunde känna dina andetag i hela huset
höra hur du höll takten
till stormen som rasade utanför

sedan stannade allting av för en sekund
tapeterna föll ner från väggarna
bildad ett böljande hav på golvet
och man kunde se dig
i det lilla runda fönstret ut mot fälten
kunde se hur du drog dina fingrar
genom ditt mörka hår
kunde se hur du ritade om kartan
kastade om i oordningen
hur du slöt ögonen
och satte eld på ängarna där ute
satte eld på allting som kunde andas