Det är så här det måste kännas

En mardröm jag hade för många år sedan, klar och fullständigt tydlig. Finns tidigare beskriven i boken "Krossat porslin" (2007).

"Jag befinner mig på en stor parkeringsplats, en eftermiddag i augusti. Hundratals med bilar är spridda över den svarta, heta asfalten. Som små legobitar bildar de tillsammans en mosaik ovanifrån.
En man med revolver jagar mig, och jag vet inte varför. Trots alla bilarna runtomkring, är vi ensamma. Inga andra människor syns till.
Jag kastar mig så ner bakom en bil, en vit kombi. Lägger mig platt mot asfalten och söker efter galningens ben och skor.
Det luktar damm och sommar.
Plötsligt ser jag honom, ett par rader bort, ser hur han söker av området med kuslig noggrannhet. Jag svettas i mina handflator och mitt hjärta slår dubbla slag. Jag känner blodsmak i min mun.
Han närmar sig successivt, men så viker han plötsligt av åt vänster, och börjar gå bort ifrån mig. Hur jag än söker av, kan jag inte se mannen någonstans. Jag ligger och väntar, kanske en timme, kanske två.
Jag känner mig domnad.
Till slut bestämmer jag mig för att titta upp över motorhuven, för att få syre, för att kunna ta mig vidare till säker plats.
Då står han där, rakt framför mig, tre eller fyra meter bort, och han avlossar ett distinkt skott. Jag kan tydligt se eldslågan i rörets mynning. Han träffar min käke, snett till höger, och en kort stund står jag helt stilla, ser in i mannens ögon. Sedan sjunker jag ner mot framskärmen, känner däcket på vänster sida och jag lutar ryggen mot plåten, känner chocken komma över mig. Jag tar mig för hakan och det är varmt, klibbigt. Det är trasigt.
Först känner jag ingen smärta, men sedan kommer den, väller över mig. Det är monumentalt, och samtidigt känner jag hur det försvinner, livet. Det rinner ur mig, lämnar mig så långsamt, så långsamt. Allting blir vitt, det blir varmt, och sedan är allting över."

Det är så här det måste kännas.