*

jag hörde det metalliska ljudet

det kom skenande genom kulvertarna

som en rasande demon

steg det mot himlen

spred en mosaik av slagord

över himlavalvet

tömde sig på all elektricitet

och regnade ner på de förlorade gatorna

som en slagen hjälte

*

jag har alltid varit just där
på platsen där staden långsamt vaknar
men idag hittade jag inte dit
jag drogs med i cirklar
runt runt runt
och gud ska veta
att jag försökte ta mig ut
jag försökte slå mig fri
men det var som om
jag suddades ut
det var som om
jag inte längre fanns till
som om staden aldrig varit min

Ett samtal, en monolog.

Ja, ja, jag hör vad ni säger. Jag hör orden, meningarna, fraserna som kommer ut ur era munnar. Men jag har svårt att förstå vad det är ni säger, eller vad ni menar.
Är det någonting vi andra har missat? Eller är det så att budskapet inte har nått fram, att det inte har landat än, tagit plats, knackat på och släppts in?
Vi börjar om från början, vad vad det ni sa nu igen? Förklara, ta det långsamt, gärna i andra termer och med ett något smidigare språkbruk. Ok, kör.

- ...

Jaha, det är alltså så det ligger till. Det är alltså "Jag" som gäller. Inte de andra. Inte tänka på att andra kan ha det svårt, "Jag" har det bra. Gott så. "Jag" har dessutom gjort det alldeles själv, förtjänat min plats, dragit hem stålarna och satt den där piedestalen i trädgården, helt på egen hand. Där kan alltså "Jag" sitta, och göra det fullt välförtjänt. Sedan att "Du" och "De andra" misslyckades, det kan inte "Jag" ta något ansvar för.
Va fan, "Ni" hade väl också chansen själva en gång i tiden? Och sluta lipa för helvete, här tar man ansvar för sitt och det egna. "Jag" måste väl för fan kunna njuta också, utan att få dagdrivare och tiggare uppkörda i ansiktet, utan att höra den där förbannade vänstern och deras jävla tröttsamma tjat om det gemensamma! Och kom nu för fan inte dragandes med solidaritet också, så jävla patetiskt. "Jag" har min fulla rätt att sitta kvar här uppe. Så lägg ner är du snäll.

Och du, visa inte de där bilderna igen. "Jag" vill inte se.

Torget

På en stol, på en uteservering. Runt omkring honom, ljudet från en stad, ett sorl, ett massivt täcke som tränger sig på, som kräver närvaro. Det är någonting med luften som han måste ha. Som han inte kan vara utan. På den där stolen, på den där uteserveringen, i den där staden. Det är där han sitter. Dag ut och dag in. Från tidig vår till sen höst.

Och han har sett allting. Riddarna i sina rustningar, som skenat över torget, astronauterna som landat på Strandbergska husets tak, de nakna kvinnorna och männen som inte verkade rädda för någonting, sönerna och döttrarna som ledde sina föräldrar bort från galenskapen, och han har sett regn, oceaner med regn, och gudarna ska veta att det inte alltid varit lätt, men han har suttit där, noterat hur värmen och medmänskligheten sakta sipprat ut, ersatts av cynism och galenskap, han har sett hur landet Sverige sakta förändrats, hur torget bara har fått finna sig i omständigheterna hur än jävla mycket det har stretat emot, men det har inte funnits något stopp, ingenting som har kunnat hejda den totala kraschen, när bankvalven plötsligt öppnades upp på vid gavel, när pengarna och guldtackorna for som en okontrollerbar fors över torget, det fria kapitalet fick ensamrätt, gjorde rent hus med allting, svepte bort alternativen, människorna med sina knutna nävar i luften, och ingenting lämnades kvar.

Trött, men ändå kvar. Och han begrundar, tänker igenom, blundar, sträcker på sig, tittar på molnformationerna som sveper förbi ovanför, känner hur vinden kyler ner blodet, hur pulsen liksom stannar av, hur hjärtat pulserar på deltaslö växel.

Och han tänker, hur förbannat märkligt det än kan låta, att det finns en räddning, att det fortfarande finns hopp. Han tänker på barnen. De oförstörda. De med stygn som fortfarande går att sudda ut. Det är på dem han tänker.

På barnen.