På en stol, på en uteservering. Runt omkring honom, ljudet från en stad, ett sorl, ett massivt täcke som tränger sig på, som kräver närvaro. Det är någonting med luften som han måste ha. Som han inte kan vara utan. På den där stolen, på den där uteserveringen, i den där staden. Det är där han sitter. Dag ut och dag in. Från tidig vår till sen höst.
Och han har sett allting. Riddarna i sina rustningar, som skenat över torget, astronauterna som landat på Strandbergska husets tak, de nakna kvinnorna och männen som inte verkade rädda för någonting, sönerna och döttrarna som ledde sina föräldrar bort från galenskapen, och han har sett regn, oceaner med regn, och gudarna ska veta att det inte alltid varit lätt, men han har suttit där, noterat hur värmen och medmänskligheten sakta sipprat ut, ersatts av cynism och galenskap, han har sett hur landet Sverige sakta förändrats, hur torget bara har fått finna sig i omständigheterna hur än jävla mycket det har stretat emot, men det har inte funnits något stopp, ingenting som har kunnat hejda den totala kraschen, när bankvalven plötsligt öppnades upp på vid gavel, när pengarna och guldtackorna for som en okontrollerbar fors över torget, det fria kapitalet fick ensamrätt, gjorde rent hus med allting, svepte bort alternativen, människorna med sina knutna nävar i luften, och ingenting lämnades kvar.
Trött, men ändå kvar. Och han begrundar, tänker igenom, blundar, sträcker på sig, tittar på molnformationerna som sveper förbi ovanför, känner hur vinden kyler ner blodet, hur pulsen liksom stannar av, hur hjärtat pulserar på deltaslö växel.
Och han tänker, hur förbannat märkligt det än kan låta, att det finns en räddning, att det fortfarande finns hopp. Han tänker på barnen. De oförstörda. De med stygn som fortfarande går att sudda ut. Det är på dem han tänker.
På barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar