Ett samtal, en monolog.

Ja, ja, jag hör vad ni säger. Jag hör orden, meningarna, fraserna som kommer ut ur era munnar. Men jag har svårt att förstå vad det är ni säger, eller vad ni menar.
Är det någonting vi andra har missat? Eller är det så att budskapet inte har nått fram, att det inte har landat än, tagit plats, knackat på och släppts in?
Vi börjar om från början, vad vad det ni sa nu igen? Förklara, ta det långsamt, gärna i andra termer och med ett något smidigare språkbruk. Ok, kör.

- ...

Jaha, det är alltså så det ligger till. Det är alltså "Jag" som gäller. Inte de andra. Inte tänka på att andra kan ha det svårt, "Jag" har det bra. Gott så. "Jag" har dessutom gjort det alldeles själv, förtjänat min plats, dragit hem stålarna och satt den där piedestalen i trädgården, helt på egen hand. Där kan alltså "Jag" sitta, och göra det fullt välförtjänt. Sedan att "Du" och "De andra" misslyckades, det kan inte "Jag" ta något ansvar för.
Va fan, "Ni" hade väl också chansen själva en gång i tiden? Och sluta lipa för helvete, här tar man ansvar för sitt och det egna. "Jag" måste väl för fan kunna njuta också, utan att få dagdrivare och tiggare uppkörda i ansiktet, utan att höra den där förbannade vänstern och deras jävla tröttsamma tjat om det gemensamma! Och kom nu för fan inte dragandes med solidaritet också, så jävla patetiskt. "Jag" har min fulla rätt att sitta kvar här uppe. Så lägg ner är du snäll.

Och du, visa inte de där bilderna igen. "Jag" vill inte se.