Du hade alltid sett på tågstationer som estetiska mästerverk. Ingen annan plats kunde erbjuda de formerna och visualisera det dova ljudet av stål mot stål som långsamt bromsade in eller skenade iväg mot främmande städer.
Och myllret av människor sedan; hur de rörde sig, alla språken och den befriande känslan av att vara på väg. Ingen stannade någonsin på stationen, ingen bodde där och det var som om den inte hade någon ägare. Som om den var till låns.
Där älskade du att vara. Du kunde gå runt där i timmar, sitta på en bänk och bara iaktta alla människorna, låta alla intryck skölja över dig. Ibland fotograferade du. Mest stålkonstruktioner, de rundade perrongtaken, men också människorna. Du gjorde sedan fantastiska kollage som du tapetserade väggarna med hemma i din våning. På så sätt blev du i drömmen den stationsarkitekt som du aldrig blev.
Ibland var du där på nätterna. När städerna sov, men tiden pågick. Innan allting skakade igång, innan de avelektrifierade kulisserna fick färg igen. Då tog du ner din puls till noll, la dig på rälsen, tyst och stilla, och lät dig födas på nytt. Genom stålet, genom de ljumma luftlagren lät du dig födas på nytt.
Och stationen och tågen lämnade dig aldrig ensam. Platser varifrån du kan ta dig mot världens alla hörn, rymmer inte ensamhet. Känslan hade med tiden blivit din själs transithall. Som ett mjukt och stålvibrerande undantagstillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar