Jag vaknade i natt strax efter noll två. Ingen var vaken, allting sov runt omkring mig, som en öde katedral. Jag kunde höra andetagen från mina barn, höra deras små hjärtan slå, jag kunde känna deras kompakta värme på centimeteravstånd.
Deras hud sedan, så tunn.
Jag placerade mina fingrar tätt ovanför, lät de sväva över och jag kunde känna krusandena från deras drömmar.
Och jag undrade vart de drömde sig, om de var kvar här hemma, om de var kvar hos mig, om deras vingar bar, om de fortfarande kände tillhörigheten?
Mina andetag blev tyngre och jag kände mig plötsligt liten, kände hur allting blev så stort, så overkligt, så onåbart. Som en tyngd över mitt bröst, som någonting som gjorde ont.
Jag lät mina fingrar vira in sig i deras hår, jag rörde sakta runt, kände ner på deras öron, kinder, läppar.
Jag kände hur de andades.
Hur små händer tog tag runt mina pekfingrar.