För mig är det klädernas månad; ingenting kan jämföras med höstkläderna i november. Dr.Martens på fötterna, svart, grått, vinrött, grönt, beige. Signalerar en uppryckning. Från vadå? Ja, om sommaren kommer man undan med vad fan som helst, bara solen skiner.
Känns det som.
Nu har förkylningen tagit över istället. Går omkring i mysbyxor som Beppe Wolgers bland trasdockorna. Jag känner mig inte som Thåström idag.
Har suttit, legat, stått i telefonkö en stor del av förmiddagen. Som om man inte hade annat för sig. Men saker och ting har blivit gjorda, jag har lastat av. Blivit lite lättare. IT-supporten på Uppsala kommun. Hade de inte kunnat ge mig ett annat tillfälligt lösenord än hej123? Vart har fantasin tagit vägen?
Å andra sidan har väl Uppsala kommun aldrig gjort sig kända för att ha fantasi. Eller humor.
På fredag flyttar vi till en ny lägenhet, en våning. Det blir väl det när man överstiger 100 kvadrat? Jag kommer inte att sakna mycket här. Den där vattenskadan och föreningens styrelses misshandel av oss innan vi flyttade hit, har legat som ett mörkt täcke över hela tillvaron här. Jag önskar att jag hade gjort en Eric Cantona, sökt upp var och en i den dåvarande styrelsen, ringt på och tittat de rakt in i ögonen, och sagt I-d-i-o-t. Till var och en. I tur och ordning. Varken mer eller mindre.
Sa hej då till tvättstugan i varje fall. Kändes lite vemodigt när jag stängde igen dörren. Måste vara alla de timmar som vi delat, all smuts som blivit ren.
Och nu då? Väntan. Väntan på att den här förbannade förkylningen ska gå ur kroppen. Gjorde ett tappert försök i morse, rakade mig, filade fötterna, smorde in, fräschade upp mig helt enkelt. För att känna mig frisk, lura kroppen lite.
Det misslyckades.