Tjugosex komma noll

kisande blick uppåt
storm i jetströmmarna
det är där jag känner
att jag är
när jag landar på den
lätt krusiga
vattenytan

Belägringen

Värmen belägrar.
Ska ta min kropp och bege mig in till staden idag.
En annan stad.
Jag ska hänga på mig lite tyg.
Lite tyg ska jag hänga på mig.
Sedan ska jag svala mig genom dagen.
Sådant man bara kan göra när värmen belägrar.

Sidestreet

Nu börjar värmen ta över där ute. Som jag har väntat.
Som den har dröjt.
Den sänker sig sakta ner, lägger sig över staden, söver stressblodet, skapar antitempo, skapar lugn.
Som jag har väntat.

Utanför

Ibland står jag vid balkongfönstret och tittar ut. Som om jag väntar på att någonting ska hända.
Som om jag väntar på att någonting ska komma till mig.
Jag lutar högra underarmen mot fönsterkarmen, håller tag med högra handen om trät. Den vänstra handen på höften.
Det är så jag står.
Alltid ser jag gardinerna vaja, jag ser vändplanens asfalt, jag ser gårdens gräsmatta och lekstuga, trädgårdsmöblerna. Höga, rätt så gamla träd.
Tallar.
Men det är sällan någonting händer därute. Någon kommer, någon går.
6:ans buss på väg mot city, en katt som söker över planen, en cyklist som skenar ner mot Stigbergsvägen, en tjutande ambulans på väg mot skada.
Men det är sällan någonting händer. Och jag vet inte vad jag förväntar mig heller.
Ändå står jag där och tittar ut.
Varje dag.

Guld och döda skogar

Nostalgi, minnen! En underbar låt och video från 1983.

I rörelse: Gurra, Stry, Per Hägglund, Christian Falk och Joakim Thåström.

Tvångströjan

Jag tänkte att jag skulle köra igång igen idag.
Men tyvärr så går inte.
Det är inte nytt år, inte ny månad, inte ny vecka. Det är inte ens måndag.
Det är bara en helt vanlig söndag. Och på en söndag kan man inte starta upp någonting. Det har man aldrig kunnat.
Så alltså går det inte.

Berget

i dalarnas urskog
två timmar efter tolv
och från himlen
ett helvetes regn

och mitt däri
jag

Tick tack

jag vet inte var slaget
kom ifrån
men det slog mig
att i morgon är
en helt annan
dag

Väg 0

där, bortom den stora vägen
det är där jag ska stanna
när alla kontakter
dragits ur
när allt friställts och runnit
ut
se den bländande blå
himlen vaja

när meningen är
att allt återigen
ska sättas i
rörelse

En måndag i juli

Måndag morgon. Har varit i väg med bilen till verkstaden; 4500-milaservice på agendan. Klockan 06.45. En semesterdag.
Gick hem därifrån, en snabb promenad på dryga halvtimmen. Det är svalt att vandra på stadens gator den tiden på dygnet, innan allting har vaknat upp, innan allting byter skepnad och blir så där... konsumtionssminkat.

Inväntar posten, har beställt två legendariska konserter på VHS; Sisters of mercys "Wake" och The Cures "Cure in Orange". Har funderingar på att lämna in de och få de överförda till DVD. Eller kanske inte, möjligen.
Känns som om det är huvudsaken att jag äntligen får de där filmerna i samlingen igen. En kompis lånade båda två en sen natt i januari, och sedan dess har jag aldrig sett till dem.
Det var 18 år sedan nu.

Hur som, framåt kvällen åker jag upp till Gästrikland igen. Tar motorvägen upp, nuddar vid Gävle innan jag tar av västerut.
Varför stavar man inte Gävle Gefle förresten? Mycket elegantare och stilrenare.
Dessutom börjar Comhem gå mig på nerverna.

Thriller

Är inne på videohallen vid torget. Det är inte ofta jag tittar på film, alltför sällan, men nu står jag där och väljer. Då kommer den gode ägaren till butiken förbi bakom mig, han stannar upp och säger:
– Om du vill ha en komedi är den här bra, han plockar fram konvolutet till Morgan Pålsson, ”jävligt skruvad bara, typ bara för mycket”.
Småskrattande går han vidare mot kassan.
Det är som om tiden stannar, och jag liksom synar mig själv där jag står, från topp till tå. Ser jag ut som om jag skulle vilja hyra en komedi? Ser jag ut som Clark Griswald? Vad är det frågan om?
Eller kanske ville han bara vara lite trevlig i största allmänhet. Och jag själv en aning överspänd?..

Men jag kan inte lämna det där med komedi. Är det något jag sällan eller aldrig tittar på, så är det komedier. Har jag någonsin hyrt en komedi däruppe?
Jag har dock sett ett par lyckade, det ska erkännas, men det mesta har bara varit tragik i mina ögon.
Jag tycker ju ändå att jag ser rätt modern ut där jag står och tittar mot väggar av filmer strax efter klockan tjugo på söndagskvällen, lagom avslappnad, lite nonchalant till och med, lätt citystuk på de nya jeansshortsen.
Jag har till och med krängt på mig mitt svarta armband, som enligt mig innehar en mycket hög antikomedifaktor. Så vad fick han egentligen det där ifrån?

Men han ska få, det är tanken när jag fortsätter att titta. Mycket våld ska det vara, så jävla långt från en komedi man kan komma. Gärna skruvad, men istället till mardrömsvansinne. Men i takt med att beslutsångesten arbetar, avtar mina ambitioner om hämnd mot butiksägarens grova förolämpning minuterna innan.
Till slut står jag där och lämnar fram Coens ”No country for old men”.
– Jaha, inte direkt komedi va? Han skrattar, och liksom jazzar i skivan i konvolutet.
- Inte direkt, svarar jag, utan det minsta antydan till leende.
När jag betalar och är på väg därifrån ropar han efter mig:
– Om du är sugen på komedi nästa gång, kom ihåg Morgan Pålsson, ”så jälva skruvad”.
Ja. Hur fan ska jag kunna glömma?
Jag går hemöver i sommarkvällen. Och jag ler.

"Look for the ridiculous in everything, and you will find it/Renard

Feberblod

Moral och religion tillås styra (icke)elimineringen av hiv-epidemin, vetenskapen lämnas utanför och lögner sprids med flygblad i fyrfärgstryck.
Piskan viner över de redan slagna.

Och det infekterade bloder stänker vida omkring.

Sunday morning

Ensam i rummen. Känslan är alltid lika svävande; inga ljud, inga planer, inga tider. Jag kan direkt sakna allt det där, men idag ska jag dra ut dagen så långt det går, nudda vid sekunderna, ta på och behandla allt det där man aldrig får tid till annars.
Försöka bearbeta känslan som sticker i en; att något alltid är på gång, att något ska hända. En känsla av rastlöshet som borde vara vilande.

Jag åt min frukost på balkongen; vaniljyoghurt med russin, apelsinjuice, kokt ägg, lingonbröd med italiensk salami och hett starkt kaffe. Jag bar ut allt på en alltför stor bricka, bara för att ge känslan större rymd.
Läste tidningen och åt i nästan en timme.
Bara för att jag hade tid.

Men nu ska jag vandra de här rummen långsamt, så långsamt, spela lite gitarr,sjunga, läsa och skriva.

Bara vara.

Den felande länken

Under gråtunga skyar åker jag in i staden. Har legat på motorväg i 14 mil, bara jag och bilen, och under knappa 90 minuter har vi åkt genom sol, regn och vattenrök.
Jag har känslan när jag svänger in på 55:an, och ser de där fantastiskt smaklösa höghusen mot svartgrå himmel mitt framför mig, jag vrider ner volymen till 12, känner, tänker, och säger:

- Hej.
Jag är hemma igen.

En vecka med Dr.Trä

mina beredskapsmuskler värker
det sjunger i min kropp

en sång om
en fyrtumsspik

DE BLÅ BERGENS LAND

Vi sitter på bänken utanför bastun, och i väster tornar de Blå bergen upp sig.
Jag vet inte om det är den ljumma sommarnatten, bastun eller de kylda ölen som gör det, men de blå bergen tycks blåare än någonsin tidigare.
Där, i de blå bergens land vilar en hemlighet, jag hörde det när jag var ung, av en lärd man på ett bibliotek. Det vilar en hemlighet där, och den ska vara vacker, det var så han sa den där mannen.
Och jag vet att han talade sanning. Har du en gång sett de där blå bergen, då vet du.

Att det verkligen är sant.

HIGH

20.45: ett telefonsamtal, och någonting föll av mina axlar. Nytt jobb väntar, en riktig utmaning på Västra Stenhagens bildnings- och kulturcentrum. En helt nybyggd skola, en vision för framtiden. Det är det här jag har väntat på.

Så i kväll blir det Stort Glas Veuve Clicqcuot!

I RÖRELSE?

Vi var trettiosju från början, vi blev snabbt fyra. Men känslan säger mig att vi bara är två kvar .

Det blir Du eller Jag.

Någon av oss kommer att få sätta en signatur på ett papper.
Och komma till någonting, som i jämförelse med där min nyckel sitter idag, liknar rena science fiction.

HYPO von KONDRI

Trodde igår att jag hade drabbats av en dödlig sjukdom. När jag klev in hos doktorn kändes det som jag tog steget ner i det svarta sopnedkastets outgrundliga värld, att allt bara skulle gå utför, att min kropp skulle strippas av och förtvinas på den oåterkalleliga vägen rakt ner.
Det visade sig att jag inte hade drabbats av någonting.
Var snopet det kändes.

SIBYLLA

Minns ni Sverige, när Sverige fortfarande var Sverige? Då parkeringsplatserna ockuperades av SAAB V4, Volvo Amazon, Opel Kadett och Ford Eskort.
När solen alltid lyste, när människorna alltid log, när hjulen rullade på sådär lite lagom, när vi skickade vykort till varandra med foton på landets tågstationer, minns ni den tiden?
Inte?

LEDA

luggen som jag saknar
vill vara där
som en snårskog
som ett skydd
för att stoppa skvalet
för att styra bort
en ointressant
diskussion vid
bordet bredvid