Utanför

Ibland står jag vid balkongfönstret och tittar ut. Som om jag väntar på att någonting ska hända.
Som om jag väntar på att någonting ska komma till mig.
Jag lutar högra underarmen mot fönsterkarmen, håller tag med högra handen om trät. Den vänstra handen på höften.
Det är så jag står.
Alltid ser jag gardinerna vaja, jag ser vändplanens asfalt, jag ser gårdens gräsmatta och lekstuga, trädgårdsmöblerna. Höga, rätt så gamla träd.
Tallar.
Men det är sällan någonting händer därute. Någon kommer, någon går.
6:ans buss på väg mot city, en katt som söker över planen, en cyklist som skenar ner mot Stigbergsvägen, en tjutande ambulans på väg mot skada.
Men det är sällan någonting händer. Och jag vet inte vad jag förväntar mig heller.
Ändå står jag där och tittar ut.
Varje dag.