Fat City

jag går på lina
över stadens tak
allt är perfekt avvägt
varje dels hjärta bultar
av ren perfektion

om det inte vore
för gyttret av de vulgära
konsumtionsneurotikerna
nedanför mina fötter

Om natten

om natten du kom till mig du gick
vände i dörren och såg dig
aldrig om

om natten du kom till mig du gick
bakom hinnan av allt outtalat
dina röda läppar

om natten du kom till mig
du gick

Ängeln på första trappsteget

han ser hur snölyktan sparkas sönder
hur den går i bitar slocknar
och sedan är borta

all magi som formade den
all känsla all tid
som tog plats i den
finns inte längre

som om allt av reellt värde
inte längre hade någon
betydelse

Kylan

tyst nästan ljudlöst
lämnade hon rummet

du låg kvar och kände
hur det spred sig
hur det fick fäste

blev cementerat

Stilla

jag hör dina andetag
de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamma

under en sekvens ligger mörkret kompakt

det är där vi somnar om

Ett långt vykort

om höstarna gick du ner till trädgården
för att se blommorna dö

du ville ta ner naturen till din egen nivå
bära med dig den som sällskap över
den långa kalla vintern

för att om våren gå åt motsatt håll
och börja leva igen

Vill du ha ett skott i ansiktet?

En del av en lärares vardag?

Saker som hon gör

du låg där utsträckt på linje
så följsamt vackert
och millimeterprecist
över de svarta ekstavarna

dina djupa ögon sög in mig

och förklarade att
nere på golvet
spelar ingenting
någon roll
längre

Kom kom

Joakim Thåström backstage på CBGB´s i New York 1985. En av de bästa bilderna som tagits på Thåström över huvud taget, en av de bästa rock´n roll bilderna alla kategorier. Enligt mig i vart fall.

1985 och Imperiet är sveriges bästa rockband och själv snörar jag för första gången på mig ett par äkta Dr.Martens.

Det vibrerar i luften av energi. Det är attack, kompromisslöshet, kärlek & uppror, vitalitet, lätthet, allt så flyktigt elegant och stilrent. Den här bilden lockar fram känslorna igen, det ilar i hela kroppen, det pulserar genom blodet. Det finns där.

Foto: Torndahl

Åtrå

jag gick längs järnvägen
i diket nedanför stålet
höstlöven och den fuktiga jorden
bar upp mina kängor

jag funderade på vart du tog vägen
jag kunde inte längre
se dina spår

de var som om din hud
inte längre fanns

Jesus & Mary Chain

En oljudskatedral ekar i mitt huvud.
Och det är vackert.

We are the pigs

Den här världen är sjuk, det här landet likaså. Läser att förra VD:n på Nordea, Thorleif Krarup, har ett pensionsavtal som är värt ca 150 miljoner kronor.
Mannen i fråga var VD på Nordea i ett och ett halvt år, hans tid kantades av kritik med usla resultat och skenande kreditförluster, han rekryterades av Jacob Palmstierna som i efterhand beskriver det hela som ett misstag. Kort och gott ett enda stort fiasko.
Idag sammanfattas det hela av presschefen på Nordea som ”ett fall som präglades av mycket speciella omständigheter”.
Tror fan det.

Du & Jag

i drömmen går jag utan mål
helt planlöst i mina
gamla kvarter
jag rör mig som den
främling jag är

efter exakt
etthundratio steg
står jag åter framför
fönstret på
tredje

den där blomsterprakten
igen
orörd
levande

från jorden ur de
keramiksnurrade krukorna
känner jag doften
av verklighet

Tio sekunder

min utspärrade hand i ditt ansikte
och din mållösa uppsyn
jag bara undrade vart
alla åren tagit vägen
när du tänkte lämna
de tillbaka

men din färglöshet tilltog
du förstod inte fingrarna
i dina ögon

du greppade aldrig åren
som du stulit

No one is innocent (part II)

in från regnvåt snö
en kväll i november
din röst hade satt
sig i väggarna
så soft genom
de Josef Frank-
inspirerade tapeterna

demonerna naglade fast
mig i färgerna
lät mig aldrig komma undan

No one is innocent

det var natten då
planeterna flög över
hustaken
landet omkring dig
bara försvann

allt var ett virrvarr
av förlorade färger
och tappade lustar

i gryningen vittnade
hon emot dig
släppte lös elden

dina kängor smälte
och fötterna blev
alldeles kalla

President Gas?

Obama president i USA. År av spekulationer i alla väderstreck är äntligen över. Nu väntar dessvärre ännu ett par månader av analyser av det förkrossande valresultatet..
Obama i all ära; men en president i USA är alltid en president i USA. En vit man eller en icke vit man (eller för den delen en kvinna) förändrar inte den saken nämnvärt. Att vara president i USA förpliktigar. Det finns förväntningar på en president i USA. Det finns krav på en president i USA. Från industrin, från den kristna högern, från vapenlobbyisterna, från oljenarkomanerna för att nämna några starka element i det skakade landet USA.
Så vad allt det här handlar om är egentligen inte vem som styr i USA, utan hur övriga världen tar sig an USA, hur man väljer att bemöta USA, och att man nu börjar ställa krav på USA.
Den nickedockspolitik som varit allenarådande under lång tid måste styras över mot en politik som grundar sig på demokrati och inte på USA: s egna särintressen.
Är det rimligt att USA dikterar villkoren för resten av världen? Är det rimligt att USA sätter en egen dagordning för hur den här världen ska eller bör fungera? Så innan man skriker sig hes och yvas alltför mycket över Barack Obamas seger bör man ta sig en funderare på dessa frågor.
Sedan kan man ju givetvis skåla för att George W Bush äntligen får åka hem till ranchen och flaskan igen.
Men en president i USA är alltid en president I USA.

#

dina skor på de svarta briljanterna
så tunga så målmedvetna
hur dina tankar formades
av enkelheten
hur allt blev svart eller vitt
hur du fixerade dem
i dina ramar
de onda och de goda

dina ventiler med lås
hur du upphöjd
på oss
tittade ner
hur du pressade ner
fotsulan
så brutalt och kantigt

hur du sedan
rörde foten
i cirklar
underhöll knastret

hur du log
och vandrade iväg
bort från askan

Lundell som Jultomte?

Jag lyssnar återigen på Ulf Lundells I ett vinterland. I många avseenden en briljant platta. Jag gillar stämningarna, känslan och anslaget. Det finns en röd tråd, en gjuten helhet om det inte vore för låt 14, Låt det snöa..
Jag har väldigt sällan kritiserat Ulf Lundell, det kanske är så att det aldrig har hänt förr, hur som, att lägga in den låten på den här plattan är ett riktigt kardinalfel. En låt om julen, om hur Uffe längtar efter doften av nejlika igen, om att han är på väg med ett litet rött paket, om stjärnor som tindrar, om sigill av lack..
Nej, nej och åter nej, texten är inte av Lundellsnitt, den är i vissa partier till och med patetisk. Om han lanserat den som singel i december har jag i viss mån greppat poängen.
Och Lundell och julen har inte alltid gått hand i hand, det förstår man inte minst genom att läsa hans böcker eller analysera vissa av hans tavlor. Men jag ska inte döma honom så, karl´n börjar ju bli gammal, och att människor gör helt om har hänt förr.
Men låten stör mig något så otroligt, och dessutom går jag och nynnar på den! När jag så läste i förra veckan att Ulf Lundell planerar en julshow (!) 2009 tappade jag verkligen hakan. En julshow. Ulf Lundell. Men hallå?..

Jag såg Ulf Lundell på Uppsala Konsert & kongress i september, och det var bland det bästa jag någonsin sett, stundtals magi, och jag har även bokat biljett till spelningen på Globen i mars. Men en julshow 2009..
Med all respekt Ulf Lundell, men där går gränsen.

Eller är det så att du bara driver med oss?