Jag brukade iaktta dig från det bortre hörnet. Hur du rörde dig i rummet, hur du täckte in hela ytan. Med din vita kappa slängd över axeln och dina mörka solglasögon på var du som från en annan tid, en annan värld där alla konventioner hade bleknat och försvunnit. Ditt hår sedan, så nonchalant uppsatt, som ett regnmoln som aldrig flyttar på sig.
Ditt sätt att röra vid vaserna hade fascinerat mig under en lång tid. Hur dina fingrar först svävade runt i cirklar ovanför, hur de landade, hur de sedan följde mönster, linjer, färger, för att sedan greppa porslinet, låta det glida ner i handflatorna och slutligen vägas in. Ljudlöst ställdes de tillbaka på exakt plats.
När du lämnade hallen var det som om alla rariteter hade förlorat sitt värde.
Fackin´art. Liksom. Tack för kommentar hos mig, och var försiktig med keramiken. Dreja bi, som vi säjjer. Uno
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaHärlig text som alltid. Ordet konstfack är egentligen en gåta för mig. Konst är kreativitet för mig medans fack för tankarna till gamla postverket.
:-)
Fin iakttagetelse. Vem är hon?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaUno: Allt gott!
SvaraRaderaGunnar: Ja, det ligger något i det.
Kristina: En hemlighet...:)
But of course! :)
SvaraRaderaSå talar en ordkonstnär. Texterna skapar bilder i mitt huvud, några väldigt tydliga...
SvaraRaderaDenna texten får mig att tänka på en person vars utseende fascinerade mig en gång. Jag vet inte vad det var specifikt jag fastnade för, kanske var det utstrålningen, kanske påminde personen mig om någon jag träffat tidigare? Det var ingen förälskelse, bara ren fascination..