Bretagne

den gick åt ljus rödorange
tyget tunt och lätt i vinden
så följsamt ner över din släta hy

och jag vet att även du broder
målade upp en bild där
du diktade ihop en dröm i ditt huvud
skrev en roman

den slutade vid havet
det stora vita huset i sluttningen ner
och du kände hur det värkte i dina fingertoppar
av allt som växte därinne

huset i sluttningen ner
och de ständigt vidöppna fönstren i gryningen

28 grader

jag minns att du sa att jag mördade en del av dig
ungefär femtio procent som bara togs bort
du skulle försöka leva vidare i det som var kvar

idag mötte jag dig nere på stan igen
det måste vara tjugo år sedan sist
vi nickade tunt bakom skottsäkra solglas

sedan vände jag mig om
och såg på din imponerande hållning
hur du vikte runt hörnet som på film

av allt att döma
hel igen

Metaltaste

jag minns den där smaken av metall i min mun
hur jag höll den kvar över natten
hur jag förstärkte den med tungspetsen

morgonen efter skulle vi åka iväg
men jag stannade hemma
i regn och blåst såg jag bilen försvinna
jag såg bilen försvinna i regn och blåst

jag stod kvar länge och såg ut genom fönstret
skyfallet piskade rutan till mosaik
och till slut sipprade det igenom
återigen

smaken av metall

Svava

jag såg det idag
fragment oberoende av varandra
hur de försökte locka hem dig igen
jag såg de där osynliga trådarna
hur de drog och ryckte i ditt balanserade lugn

nere på plan 1 stod du sedan framför den skeva dörren
du liksom rörde lätt vid handtaget
som man rör en blomma för att se om den lever

men du fick ingen puls tillbaka
stålet blev kallare och locktonerna försvann

Fat City

jag flyttar in nu
det är egentligen inget märkvärdigt alls
men jag tänker ta platsen där
fylla upp ytan
markera och stänga av för alla mytomaner

jag kommer att lämna kvar ett hål i väggen
så millimeterprecist och vackert avlångt
där kan ni lämna in era brev
sprida in era ovårdade hemligheter

Flickan Utan Namn

från elfte våningen såg jag dig
i det t-shirtskavande paraplyregnet

hur dina kängor koordinerade
över de grå stenplattorna

sedan försvann du bakom
den söndrande husgaveln
in i ditt omöjliga sommarlov

Ledmotivet Till Mitt Liv

Jag har flyttat in en box. Jag kommer att leva där i ett par dagar nu. Mellan 1983 och 1988 formade Imperiet mitt liv, de gjorde mig till den jag är.

När jag läser Marcus Birros bok om Imperiet och hans egen relation till bandet, är det kusligt likt min egen. Jag tror att vi delar den med många andra; Imperiet gjorde avtryck, de lämnade spår efter sig och de formade en hel del själar, så där kan jag inte påstå att jag eller vi skulle vara unika på något sätt, tvärtom.

Men bandet Imperiet var unikt. En bra kväll världens bästa liveband. Ett band som inte lät sig styras. Ett band fritt från konventioner och tvång.

I boken återges en sekvens från en tidig intervju och bandet får frågan hur de ser på sig själva:

- Som en gerillarörelse, blir svaret.

- Jaså, svarar journalisten, en gerillarörelse mot vadå?

Det blir tyst ett kort tag. Sedan kommer svaret.

- Mot allting annat.

Där sammanfattas allt. Så rasande befriande bra.

Det Är Du Och Jag Nu

där någonstans
där du lyfte din arm långsamt uppåt
där någonstans bröts ljuset
du fixerade dina fingar med blicken
och lyfte armen långamt uppåt

det var där någonstans allt förändrades
från min position längst in
längst bort från fönstren
där någonstans tog du över mina timmar
du lyfte din arm långsamt uppåt

och gav klartecken

Insikt

Det är inte värt det längre.

Valbar plats

jag behöver ett stänk av baader meinhof i mitt blod
du ser det kokar inte längre upp

platt ligger jag ner på marken
ser upp på trädens kronor som övergått
i vintercamouflage
löven har förvandlats till kättingar
och det dinglar ovanför mig
det dinglar
och det där ljudet håller mig nere

jag behöver ett stänk av rote armee i mitt blod
jag behöver en injektion för att kunna resa mig upp

du ser min dörr leder ingen vart längre
det är en relik av riktigt gammalt varuhussnitt
den snurrar runt runt runt

och på torget utanför den där dörren
känner jag inte längre igen några människor

LivsTid

du försvann från mitt synfält som ett norrsken
som ett norrsken försvann du från mitt synfält
du försvann
men stannade ändå kvar

du fastnade på näthinnan som ett ögonblicksfotografi
du fastande där som en missriktad tatuering

du fastnade kvar och övergav mig aldrig
du fastnade kvar och åldrades med mig

Idiotéque

du minns tiden när du kunde slappna av
när du kunde landa i timmar av ingenting
när du kunde röra dina fingrar i slowmotion
röra dem som en böljande gardin framför ditt ansikte

men sedan årtionden tillbaka
är dina nerver infekterade
det har tagit plats i ditt blod
kryper sakta runt runt runt
runt

nu sover du med knutna nävar om nätterna
du vaknar när flugan landar på väggen

det är den här tidens galna nerv
som äter dig sönder och samman
inifrån och ut