Gott Nytt År!

Jag var precis på väg att lägga ut en dikt, tungt politiskt laddad. Men den får helt enkelt vila.

Jag menar, hur jävla pretentiös får man lov att vara på nyårsafton egentligen?

Skogsvallen Östervåla

När vi kör förbi med bilen har det redan blivit mörkt ute. Men när vi passerar vallen lyser det i blåton över träden uppe vid den skogsinklädda folkparken.
Det är någon form av magi som vilar däröver.
Det är nånting vi lämnat kvar.

Långsam går natten och het

som rödbleka tegelstenar lägger de sig i boxen
de kommer utan uppehåll helt ostrukturerat
jag försöker stänga igen försöker strypa tillförseln
men de fortsätter komma de landar en efter en
som rödbleka tegelstenar lägger de sig i boxen

sedan hör jag barnröster långt långt borta
som inbäddade i små kuddar dova barnröster
timmar senare är de alldeles tätt inpå
höga knivskarpa barnskrik tätt inpå

slutligen driver skriken in genom feberdrömmen
går genom golv och tak och natten bryts sönder
uppspärrade ögon och natten som bryts sönder
våta kalla lakan och het kropp

I väntan på tomten

En uppsjö av inställsamma julsånger har vällt över mig de senaste dagarna. Därför önskar jag er en riktig God Jul med världens bästa julsång alla kategorier.

Jesus Is Alive And Will Return

Mellan Valbo Köpcentrum och Sandviken passerar vi en blå buss. I jättebokstäver på bussens sida och bakparti står skrivet i vitt, "Jesus is alive and will return." Jag funderar i det tysta på vad det är för sekt som sitter fastspända därinne.
Som ett stort jävla evengelieskepp på hjul.

Någon timme senare begrundar jag en reklamskylt med texten, "BIG Tasty - en del av julen." Den röda McDonald´s restaurangen skiner röd strax bakom.

När jag sedan kliver ur bilen hemma har det blåst upp till storm ute. Vinden viner och och fåglarna söker skydd nere i skogen.
Det piskar småspik mot kinderna.
Innan jag går in tittar jag upp mot den gråmulna himlen.

Någonting säger mig att det kan bli en märklig jul det här året.

Avstämning

jag balanserade stilla över dalen
på linan av rostfritt stål
tog jag mig fram i slow motion

under mig låg mina
barndomsminnen utspridda
som rykande högar av glödande kol

på träden hängde tavlor och fotografier
och den djupa dalen var som ett collage
över alla timmar jag hade hängt av mig

när jag så nådde den norra plattformen
kunde jag ana det storartade lövverkets
anspråkslösa applåder bakom mig

Södra Teatern Stockholm 19 dec.

det var som en gigantisk jättehand
som sträckte sig ovan hustaken
med pekfingret riktat
mot den svarta himlen ovanför

gravitationslagarna sattes ur spel
och runt den där jättehanden
snurrade hela förställningen runt
i cirklar snurrade den runt

den gick utanpå allt jag tidigare upplevt
så lätt flyktigt briljant
så fullständigt oangripbart

The Cure: A Night Like This

Avgång 23.59

hon ligger på plattformen
lyssnar iakktar
lägger an örat
sluter ögonen

hon känner doften
av metall
kall kall metall

hon tynger så
sin kropp mot betongen
hon hör ljudet
ser på spåret

spåret som ska ta henne
tusentals mil härifrån

# antigudinnan version 2

jag kränger av mig tvångströjan
den stereotypt påklistrade dressen
om hur man ska vara
tar på mig nätstrumporna
de sylvasst klackade skorna
stringen linnet en kjol
den röda givetvis

sminkar så jag upp mig till antigudinnan
den som genomlevt alla krig
alla hatiska blickar
alla sparkar
alla slag

tar på mig den svarta baskern
bilden i spegeln
låter blicken vandra från skorna
sedan vidare uppåt

slutligen möter jag min egen blick
som egentligen är någon annans

det är det brutalaste jag någonsin har sett

bilden av den kvinnan

När öppnar börsen igen?

jag vet att den finns därute
någonstans under svallvågorna
ligger den och gömmer sig
vrider sig känner omak

jag kan höra resterna av den
hur idioterna pressar
fram syret i det
minimala munstycket

jag kan höra resterna av den
känna de oregelbundna pulsslagen

framtidsvisslan

Sahara Hotnights: Visit to Vienna

Kugghjulsevangeliet

jag går längs paradgatan
där skyltfönstren exploderar
det är essensen av all ytlighet
den här världen har skapat
det kulörta överdoserar och
kassaapparaterna sjunger
en lovsång för mig om
den stundande köpfesten
tusentals människor
med gnistrande ögon
vill ta min hand
ge mig lite av sin
välsmorda dollarvärme
de applåderar med vantar
precis likadana som tomten har

ljuskällorna ovanför mig dansar
de trycker mellan fasaderna
lyktstolparna böjer sig ner
vill ta mig med
och plattorna längs gatan
sliter i mig vill cementera mig
kvar i stadens brus

sedan i motorvägsrulltrapporna
går allt överstyr
jag får tag i en kvast som
Harry Potter glömt kvar
jag lämnar den kokande
ångestkitteln i ett moln
av såpbubblor och
konstgjorda snöflingor

hemma möter mig tre människor
av kött och blod

och jag inser att det finns ingenting
jag saknar på denna jord

Sal tretton:två:sju

hon pratade om soldaterna som
marscherade omkring i hennes huvud
som gjorde hennes drömmar onda

hon kunde höra drottningen därinne
skrika ut sina order inför döva öron

uppgivenheten statuerades i hennes ögon
som två förgiftade flyttfåglar

Moonchild

på feberlåga varv letar jag efter avfartsrampen
jag drar mig sakta framåt i kuperat landskap

den fuktiga jorden mot mitt nakna bröst
regndropparna som faller tungt

jag känner inga vibrationer i marken
allt ligger i vila allt utslocknat

långsamt vänder jag över på rygg
med hälarna pressar jag mig över kanten

sluter ögonen faller fritt

Imperiet: ...Som eld

8 kvadratmeter

du låg ner efter golvet
linjerna och övergångarna
som fulländad poesi

du sträckte ut till etthundraen
nådde precis min hand

du nickade stilla bort
mot norra hörnet

där kan vi få vara ifred

Sista sidan

en sak ska du veta
och det här menar jag verkligen
det var jag som bar in bränslet
som byggde upp den här kolossen
det var jag som fyllde på fabriken
det var jag som tankade upp

tids nog kommer du att stå där
naken och avskalad
men kom inte och klandra mig
när sista sömmen spruckit
när sista äpplet lämnat grenen

du hade redan kulhålen genom din kropp
den allra första gången vi sågs

#

Jag vet att han sitter där ute någonstans. Snurrandes sitt vinglas mellan fingrarna. Han iakttar, söker av, fäster blicken. Han sitter i sitt kök.
Och iakttar.
Han har suttit där i timmar, snurrandes sitt glas, fångat människorna i några av de femtiofyra fönstren som absorberar hela hans tillvaro. Han fingrar ledigt på sitt vinglas.
Graciöst och lätt.
Han snurrar det mellan fingrarna, fyller upp och smakar av. Gott, onekligen. Men egentligen helt ovidkommande.
När mörkret faller känner han lugnet återvända, larmet avtar från staden utanför. Det blir en bädd av neon bortom macken. Fönstren tänds så upp och huset mitt emot omges av en helt ny atmosfär. Han sitter där, snurrandes sitt glas.
Och iakttar.

Gun Club: Mother of earth

Inte ett ord

du kom till en slutpunkt du satte ner foten du gjorde klart att du inte ville göra det där längre allt annat vore en stor lögn ett stort jälva självbedrägeri du förklarade att du kommer att kliva av hoppa på en ny bana kliva i ett par nya skor samtidigt hade du inte en aning om hur det skulle komma att se ut efter sommaren men vad gjorde väl det en dag som den här en dag med grå trist höst när det egentligen borde vara vinter

Ghost on the highway

den lille pojken har växt upp
nu är han här för
vedergällnings skull

jag hör honom bakom hörnet
av den gamla ladan
jag hör hur hans röst målar
en tavla tillsammans med sin
spruckna gitarr

sånger som skaver
sånger på drift

så de nedmejslade
sanningarna i de svarta
svavelmolnen ovanför taket

från en röst som blöder

Märk hur min skugga

jag såg på när din livlina försvann
hur jag orörligt stum lät det ske

alltings ljus var ändå borta
det var över och förbi

när jag sedan kände din
pulserande hand i min

din kropp bakom min rygg

förstod jag att slaget
var förlorat