#

Jag vet att han sitter där ute någonstans. Snurrandes sitt vinglas mellan fingrarna. Han iakttar, söker av, fäster blicken. Han sitter i sitt kök.
Och iakttar.
Han har suttit där i timmar, snurrandes sitt glas, fångat människorna i några av de femtiofyra fönstren som absorberar hela hans tillvaro. Han fingrar ledigt på sitt vinglas.
Graciöst och lätt.
Han snurrar det mellan fingrarna, fyller upp och smakar av. Gott, onekligen. Men egentligen helt ovidkommande.
När mörkret faller känner han lugnet återvända, larmet avtar från staden utanför. Det blir en bädd av neon bortom macken. Fönstren tänds så upp och huset mitt emot omges av en helt ny atmosfär. Han sitter där, snurrandes sitt glas.
Och iakttar.