framför mig i ljuset de rykande ruinerna
resterna av den missriktade meningslösheten
vart tog kreativiteten vägen
förmågan att öppna de rätta portarna
viljan och styrkan av att verkligen vilja nå ut
så en bild framför mig ett maskerat ansikte
en brusande TV-skärm i gone off
som ett tomt svart hål
vart lämnades hjärnan på vägen
I ett mindre smickrande stadium av halvsjukhet, tycker jag mig se ruinerna av mig själv i din text. Och den är fullkomlig i sin avbild! :)
SvaraRaderaDu skriver hur som helst lika lysande som vanligt!
Undrar samma. Bor i en förort. Tynnered, fast i radhusen. Bra här, fast inte där på andra sidan vägen. Mår illa när jag ser all skit, alla ungar på supertrimmade moppar med kassar av öl mellan fötterna, nedlagda allting, inget finns kvar. Inte det minsta försvarar jag att de bränner bilar och kastar sten, men jag begriper att meningslösheten skapar ett behov att något slags mening, även om den består i att jävlas. Uno
SvaraRadera