*

jag hörde och såg hur bokstäverna kom emot mig
som kulor från automateld trängde de igenom min hud
tog plats i mitt blod och ockuperade min hjärna
genom min perforerade kropp rann det vitala ut
kraften försvann och la sig som en trasig spegel
runt mina nakna fötter

jag föll ner på knä och kände tung trötthet
bad och tiggde om nåd
letade efter tystnaden

Gråzon

Jag anar oråd på himlen. Det är oroligt i alla väderstreck. Hade vi varit i augusti kunde ett vackert skådespel tagit vid.
Nu väntar bara gråare nyanser av grått.

Kom ihåg (den fria världen?)

Utan friktion ingen värme. Det är därför det mestadels är så kallt i det här avlånga landet. Människor som går i de förutbestämda leden.
Utan tanke.
Utan mål.
Vi kan väl åtminstone lova varandra att försöka?

*

jag minns inte när allt det här startade
hur det la sig som skavsår i blodomloppet
när det började ta plats i min kropp
började röra runt när jag ville vara ifred
gjorde så att rösterna kolliderade
avskärmade mig från min egen tillvaro

tidigare sorterade jag bort alla kontaminationer
nu tar det sig in och fastnar
klänger efter väggarna och i taken
när jag går ut hänger det efter
som en osynlig tråd hänger det efter

och jag inser att det kommer att bli en utdragen kamp
min identitet som jag kände den har lossnat
med linjerna kvar
som en utspridd kortlek över bordet

*

i långsam rörelse så sakta åt sidan
jag försökte parera
försökte få fäste
försökte hålla mig rak
sedan på golvet utefter ekstavarna
kromade bordsben på en lång rad
mattan i perfektion på avstånd
och jag med en känsla av lugn
av ett vackert oemotståndligt lugn

*

jag såg hur dörrposterna drog ihop sig när jag kom förbi
hur vindskivorna liksom vek av
det enda jag försökte finna på vägen var lugn och ro
en vrå att komma bort i
jag sökte en enkel form av ljudlös romantik
men tvekade och gick tillbaka
gick tillbaka igen

Våning 5

du ville se hur marginaliserad du kunde bli
du ville bort men rörde dig i periferin
alla jävla dogmer och skavda repliker
hade sköljt över dig från folks munnar
i vad som kändes som evig tid
lämnade från tomrum där ingen längre tänkte själv
nu sällskapade du med balkonger och trasiga lyktstolpar
om vartannat lät du de komma till dig
om vartannat bjöd du in de till dig

Kapitulation

helt i avsaknad av stil tar jag plats på torget
inte ens mina kängor betyder någonting i febergrader
jag känner ingen och känner mig osynlig

och jag ser hur solen speglar sig i smältvattnet
jag ser damen som låtsas som ingenting
jag ser skyltfönsterdrottningen dekorera i reflexerna

det är som om allting bara väntar på att få landa igen
att få återgå till sina rätta positioner
det är som om minusgraderna har trillat av en efter en
som om de inte längre har någonting att säga till om

Död åt alla?

Låt oss säga att vi tittar på det här samhället tillsammans, att vi ser på den här världen tillsammans.
I haven driver det omkring sopberg av plast, som väger 100 miljoner ton. Bara i Stilla Havet. På kontinenterna staplas sopbergen på varandra.
På konferenser runt om i världen sitter politiker och pratar miljö. Med betoning på pratar. Man vet oftast vad som behöver göras, det är inte ens svårt eller komplicerat, men det händer ingenting.
Och varför då undrar du. Jo, för att det är kapitalet som styr. Och har så gjort, alldeles för länge dessutom.
Därför saknas också trovärdigheten när Fredrik Reinfeldt sitter och pratar miljö med tillsammans med världens övriga ledare.
De män som har makten.
Det blir patetiskt alltihop. Ingen vågar prata klarspråk, utan man gömmer sig i dimridåer av lögner och sminkade sanningar.
Det är sorgligt att se hur de gräver gravar för framtida generationer. Och dessutom känner sig nöjda, för att de har "ambitionerna."
Ni är ena fega jävlar.

Lords Prayer

som små fragment lever det kvar som tatueringar i asfalten
jag kan söka upp de där gatorna än i dag
och där dina spår en gång hettade upp ytan
vill jag sätta mina fötter
uppe vid centrum där fasaderna är skavda
kan jag ändå framkalla bilderna
få vitala stötar av vibrationerna
i skyltfönstret ser jag in i spegelbilden
så långt borta så nära
ser jag att det är du

En Tanke Om Att

Det är som om min egen signatur har stängt alla dörrar. Jag hör hur det ekar i tomrummet, hur frosten sakta har tagit över, hur omöjligt det har blivit för mig att lyfta mina egna armar.
Jag känner hur tungt allt har blivit. Hur alla mina rörelser möter mig med dubbelt motstånd.
Och här utanför rasar stormen vidare, på sin alldeles egna scen. Det är kompromisslöst och enkelt, inga genvägar. De kallar den för Xynthia den här gången, och även om vi bara får se och känna på efterskalvet, så är den vacker.
Jag känner att jag borde skjuta in lite otyglade blodkroppar i mitt omlopp, för att få upp farten, för att åter bli mer direkt.
(Så ett konstaterande); människor som är odirekta gör mig nervös. De kan bara stå där, och få igång den trasiga nerven i mig, den som gör att det börjar klia i mina handflator.
Nu står jag där själv och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag känner mig direkt odirekt, och dörrarna är som sagt stängda.
Var och när tappade jag bort koden? Är den stulen eller har jag inte varit tillräckligt noggrann?
Jag borde låta allt brisera och filtreras. Låta allt det där andra krascha någon annanstans.
Jag kvar på en helt annan plattform.
Med en helt ny signatur.