En Tanke Om Att

Det är som om min egen signatur har stängt alla dörrar. Jag hör hur det ekar i tomrummet, hur frosten sakta har tagit över, hur omöjligt det har blivit för mig att lyfta mina egna armar.
Jag känner hur tungt allt har blivit. Hur alla mina rörelser möter mig med dubbelt motstånd.
Och här utanför rasar stormen vidare, på sin alldeles egna scen. Det är kompromisslöst och enkelt, inga genvägar. De kallar den för Xynthia den här gången, och även om vi bara får se och känna på efterskalvet, så är den vacker.
Jag känner att jag borde skjuta in lite otyglade blodkroppar i mitt omlopp, för att få upp farten, för att åter bli mer direkt.
(Så ett konstaterande); människor som är odirekta gör mig nervös. De kan bara stå där, och få igång den trasiga nerven i mig, den som gör att det börjar klia i mina handflator.
Nu står jag där själv och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag känner mig direkt odirekt, och dörrarna är som sagt stängda.
Var och när tappade jag bort koden? Är den stulen eller har jag inte varit tillräckligt noggrann?
Jag borde låta allt brisera och filtreras. Låta allt det där andra krascha någon annanstans.
Jag kvar på en helt annan plattform.
Med en helt ny signatur.