Berget

i dalarnas urskog
två timmar efter tolv
och från himlen
ett helvetes regn

och mitt däri
jag

Tick tack

jag vet inte var slaget
kom ifrån
men det slog mig
att i morgon är
en helt annan
dag

Väg 0

där, bortom den stora vägen
det är där jag ska stanna
när alla kontakter
dragits ur
när allt friställts och runnit
ut
se den bländande blå
himlen vaja

när meningen är
att allt återigen
ska sättas i
rörelse

En måndag i juli

Måndag morgon. Har varit i väg med bilen till verkstaden; 4500-milaservice på agendan. Klockan 06.45. En semesterdag.
Gick hem därifrån, en snabb promenad på dryga halvtimmen. Det är svalt att vandra på stadens gator den tiden på dygnet, innan allting har vaknat upp, innan allting byter skepnad och blir så där... konsumtionssminkat.

Inväntar posten, har beställt två legendariska konserter på VHS; Sisters of mercys "Wake" och The Cures "Cure in Orange". Har funderingar på att lämna in de och få de överförda till DVD. Eller kanske inte, möjligen.
Känns som om det är huvudsaken att jag äntligen får de där filmerna i samlingen igen. En kompis lånade båda två en sen natt i januari, och sedan dess har jag aldrig sett till dem.
Det var 18 år sedan nu.

Hur som, framåt kvällen åker jag upp till Gästrikland igen. Tar motorvägen upp, nuddar vid Gävle innan jag tar av västerut.
Varför stavar man inte Gävle Gefle förresten? Mycket elegantare och stilrenare.
Dessutom börjar Comhem gå mig på nerverna.

Thriller

Är inne på videohallen vid torget. Det är inte ofta jag tittar på film, alltför sällan, men nu står jag där och väljer. Då kommer den gode ägaren till butiken förbi bakom mig, han stannar upp och säger:
– Om du vill ha en komedi är den här bra, han plockar fram konvolutet till Morgan Pålsson, ”jävligt skruvad bara, typ bara för mycket”.
Småskrattande går han vidare mot kassan.
Det är som om tiden stannar, och jag liksom synar mig själv där jag står, från topp till tå. Ser jag ut som om jag skulle vilja hyra en komedi? Ser jag ut som Clark Griswald? Vad är det frågan om?
Eller kanske ville han bara vara lite trevlig i största allmänhet. Och jag själv en aning överspänd?..

Men jag kan inte lämna det där med komedi. Är det något jag sällan eller aldrig tittar på, så är det komedier. Har jag någonsin hyrt en komedi däruppe?
Jag har dock sett ett par lyckade, det ska erkännas, men det mesta har bara varit tragik i mina ögon.
Jag tycker ju ändå att jag ser rätt modern ut där jag står och tittar mot väggar av filmer strax efter klockan tjugo på söndagskvällen, lagom avslappnad, lite nonchalant till och med, lätt citystuk på de nya jeansshortsen.
Jag har till och med krängt på mig mitt svarta armband, som enligt mig innehar en mycket hög antikomedifaktor. Så vad fick han egentligen det där ifrån?

Men han ska få, det är tanken när jag fortsätter att titta. Mycket våld ska det vara, så jävla långt från en komedi man kan komma. Gärna skruvad, men istället till mardrömsvansinne. Men i takt med att beslutsångesten arbetar, avtar mina ambitioner om hämnd mot butiksägarens grova förolämpning minuterna innan.
Till slut står jag där och lämnar fram Coens ”No country for old men”.
– Jaha, inte direkt komedi va? Han skrattar, och liksom jazzar i skivan i konvolutet.
- Inte direkt, svarar jag, utan det minsta antydan till leende.
När jag betalar och är på väg därifrån ropar han efter mig:
– Om du är sugen på komedi nästa gång, kom ihåg Morgan Pålsson, ”så jälva skruvad”.
Ja. Hur fan ska jag kunna glömma?
Jag går hemöver i sommarkvällen. Och jag ler.

"Look for the ridiculous in everything, and you will find it/Renard