KRIS

De närmsta grannarna säger nej till den planerade civilflygplatsen vid F16-området . Ja, någon som är överraskad? Är det något som är fullständigt irrelevant, så är det vad de närmsta grannarna tycker. De närmsta grannarna säger alltid nej. Oavsett vad det gäller; vindkraftverk, utbyggnad för tågtrafik, vad som helst. Not in my backyard. De hade kunnat fråga mig istället.
Jag skulle också ha sagt nej.

Hörde på radion i morse att det pågår finalspel i Stanley Cup. I dag var det 26 grader varmt i skuggan, och en stekande sol ovan en klarblå himmel. I morgon går vi in i juni. Bara idioter kan intressera sig för hockey en tid som denna.
Den här tiden är nu.

Hur som, för att återknyta till gårdagens blogg om ålder, att aldrig känna sig så gammal som man är. När man var mellan 10 och 20 år kände man sig alltid äldre än vad man egentligen var, åtminstone försökte man intala sig det, man försökte leva upp till det, man ville vara äldre. Sedan kom 20-årsdagen, och allting vände. Brutalt. Från en dag till en annan.

Några har viskat i mitt öra om en annalkande kris, bara för att jag skriver om ålder ett par gånger i veckan. Jag kommer aldrig att komma in i någon kris, det kan jag fastslå här och nu.
Kris? Vad är det för jävla uttryck?
För mig är det bara ett ord. Ett kort ord.
Som ett ord vilket som helst.
Kris ålder ålderskris ålder kris krisålder.

Och visste ni inte det förr, så kan jag tala om för er att en box med sveriges bästa rockband genom tiderna, Imperiet, är i antågande.
Äntligen! som Gert Fylking skulle ha uttryckt det.

Som om någon egentligen skulle bry sig om hur han skulle ha uttryckt det.

I AUGUSTI

Jag står framför spegeln, igen. Tidig morgon, bara jag som är vaken.
Här.
Har precis rakat mig, smörjt in med After Shave Balm, givetvis från Apoteket, och jag drar fingrarna utefter kinderna, liksom för att släta ut en aning. Jag har noppat några alltför svarta strån från ögonbrynen, de distraherade mig, var i vägen. Vem är fåfäng här? Du?
Jag.
Mannen i spegeln framför mig fyller 38 år i sommar. Jag funderar på när jag ska börja känna mig som 38. Är det ett typiskt manligt fenomen, eller känner kvinnor samma sak? Eller är det bara jag som känner så. Vem här känner sig egentligen som 38? Du?
Inte jag.
Inte idag.

Inte än.

19hundra80tre

Går förbi utanför bankkontoret. Två män står och pratar, kostymer, tillhörande dokumentärportfölj. De liksom cirkulerar runt varandra, som två rastlösa vargar, deras munnar rör sig stramt, och jag har svårt att se poängen med att de inte kan stå still.

Maria Prästgårdsgata 1983. Bredvid en stor byggcontainer står rockbandet Imperiet, tre fjärdedelar av bandet Ebba Grön, nu i nya Imperiet. Många vill ha det där till en fortsättning, en förlängning av Ebba, men för mig, då tretton år gammal, var det någonting helt nytt. Det var där nerven i mig föddes, en ny värld som öppnades.

Ibland har jag frågat mig själv när jag blev den jag är, när jag blev jag. Oftast landar jag i de där fotografierna av Imperiet från sommaren 1983. Det vilar en magi över de, jag har svårt att sätta fingret på det, men de är vitala, jag ser något i deras blickar, kärlek, uppror, en framtid som väntar, förändringar, energisk rock´n roll, poesi. Allt vad livet kom att handla om.

Allt vad livet alltid kommer att handla om.

SLOW DOWN

Jag färdas genom staden i morgonsol, det är maj där ute, det doftar vår som övergår i sommar, en eskalering av färger och gömd energi.
Jag gillar luften, så som den bara kan vara strax efter sjunollnoll, tidig morgontimme, jag gillar antitempot på gatorna och torgen, den meditativa startsträckan innan staden åter går på high speed, när hjulen når max och galenskapen kommer att studsa mellan husfasaderna.
Sedan tar mig bussen ut "på landet", en sträcka på dryga milen, jag landar i något annat, som egentligen aldrig haft någon form av antitempo isig, och kanske är det inte meningen heller, hur ska en skola kunna drivas i antitempo? eller kan den? men hur som, tio timmar senare vandrar jag åter på stadens gator med alldeles för mycket och alldeles för svarta kläder på mig. Jag missbedömde nog väderläget lite i morse, innan jag gav mig av, men i ärlighetens namn var det inte vädret som styrde val av kläder i morse, ibland gäller det bara att vara i fas med vad som väntar under dagen.
I värmen går jag sedan med solglasögonen på, med den nyligen avslutade anställningsintervjun bearbetandes i mitt huvud. Jag tänker att det där jobbet är mitt. "Annars kan det inte vara en människa de söker".

Och runt mig, antitempot som åter börjar lägga sig över staden.

MONSTER

Du lockade med mig in i den mjuka dimman. Visst, jag hade ett val där. Ja eller nej. Inte kanske. Men jag lät mig dras med, du log och vi försvann från det tydliga, bort från de skarpa kanterna
Väl inne var det som om allt vändes upp och ner; väggarna blev lila och jag hörde underbara toner, långsamma toner, de tog sig sakta in under dörrspringan, och allt var underligt, magiskt, jag såg regnbågen svepa förbi, en tiondel av en sekund, och du dansade för mig, och jag kan lova er att det var vackert, så vackert.
Jag bäddades in som i bomull, och du lade dig över mig, du låg i mig, täckte mig med din tyngd, och jag hörde dina andetag, kände din puls.
Sedan var det som om allt öppnade sig, som en värkande vulkan som fått fritt spelrum, och det larmade runtomkring, det blev ljust, jag bländades, och ovanför mitt huvud tog tonerna en alldeles ny fart, och det enda som fanns, den enda fras som ringde i min hjärna var:

What's the frequency Kenneth?

TRE SCENER

Jag står på grus i vårsol och tittar rakt upp mot himlen. Ett lövverk av lönn i perfekt nyans möter himmel så blå som den bara kan bli i maj. Det är totalt fulländat det jag ser, sakralt, stort, och jag inser där och då att Gud verkligen har funnits, jag har ingen annan förklaring till detta bländande stilla skådespel. Gud har alltså funnits. Jag smakar på den tanken, jag accepterar tanken. Gud har alltså funnits. Har funnits. Men det måste vara långt långt innan Hon/Han/den/det fastnade i klistret.

Har vattnat nere på lotten i kväll, sextio kvadrat, tjugo kannor vatten. Kannan är grön med svart sil. Jag gillar den.

I morse läste jag en dikt av Bruno K. Öijer, en av mina absoluta favoriter. Det bara slog mig att det finns händer som misshandlar barn, händer som minuter senare är rädd för att porslinet ska gå sönder när de diskar, att de ska tappa något. Kras i golvet.

Det slår mig hur olika saker och ting faller i denna värld.
Det slår mig hur galen den här världen faktiskt är.

Det slår mig hur underbar den här världen kan vara.