Går förbi utanför bankkontoret. Två män står och pratar, kostymer, tillhörande dokumentärportfölj. De liksom cirkulerar runt varandra, som två rastlösa vargar, deras munnar rör sig stramt, och jag har svårt att se poängen med att de inte kan stå still.
Maria Prästgårdsgata 1983. Bredvid en stor byggcontainer står rockbandet Imperiet, tre fjärdedelar av bandet Ebba Grön, nu i nya Imperiet. Många vill ha det där till en fortsättning, en förlängning av Ebba, men för mig, då tretton år gammal, var det någonting helt nytt. Det var där nerven i mig föddes, en ny värld som öppnades.
Ibland har jag frågat mig själv när jag blev den jag är, när jag blev jag. Oftast landar jag i de där fotografierna av Imperiet från sommaren 1983. Det vilar en magi över de, jag har svårt att sätta fingret på det, men de är vitala, jag ser något i deras blickar, kärlek, uppror, en framtid som väntar, förändringar, energisk rock´n roll, poesi. Allt vad livet kom att handla om.
Allt vad livet alltid kommer att handla om.
Intressant frågeställning. Jag vet när jag blev den jag är i dag. När jag vid så tidiga år drabbades och fick den där ilskan inuti mig. Blev en arg människa som jag ofta fått höra om min ungdom. Blev orädd. Ibland alltför orädd. Ungdomen sorterade emellanåt bort ödmjukheten också. Men ilskan är en drivkraft. En framåtvägvisare. Gjorde så att jag blev nyfiken. Ville veta mera. Så jag är tacksam att det var den jag drabbades av och inte uppgivenheten./Rosa
SvaraRaderaSå mycket är iallafall säkert,dom har satt avgrundsliknande spår i oss dom pojkarna!
SvaraRaderaOch det tackar jag dom för.
Jonken.
Rosa: Kan man kanalisera ilskan på rätt sätt, är det en mäktig kraft för att utvecklas, den saken är klar. Må väl.
SvaraRaderaJonken: Amen. Ha det gott mannen, och hälsa familjen.