Jag står på grus i vårsol och tittar rakt upp mot himlen. Ett lövverk av lönn i perfekt nyans möter himmel så blå som den bara kan bli i maj. Det är totalt fulländat det jag ser, sakralt, stort, och jag inser där och då att Gud verkligen har funnits, jag har ingen annan förklaring till detta bländande stilla skådespel. Gud har alltså funnits. Jag smakar på den tanken, jag accepterar tanken. Gud har alltså funnits. Har funnits.
Men det måste vara långt långt innan Hon/Han/den/det fastnade i klistret.
Har vattnat nere på lotten i kväll, sextio kvadrat, tjugo kannor vatten. Kannan är grön med svart sil. Jag gillar den.
I morse läste jag en dikt av Bruno K. Öijer, en av mina absoluta favoriter. Det bara slog mig att det finns händer som misshandlar barn, händer som minuter senare är rädd för att porslinet ska gå sönder när de diskar, att de ska tappa något. Kras i golvet.
Det slår mig hur olika saker och ting faller i denna värld.
Det slår mig hur galen den här världen faktiskt är.
Det slår mig hur underbar den här världen kan vara.
jo, minst av allt underbar och för jävla dundersvår kan den här världen vara att leva i.
SvaraRaderamå så gott!
alltså, glömde skriva namn på den förra kommentaren.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaSnygg layout på din nya sida! Jag har sparat länken hit.Lycka till med den framöver!
Ja det är inte svårt att vara religös när man ser all grönska."I denna ljuva sommartid..."
:-)
Helt underbar - faktiskt.
SvaraRaderaNea: Du har rätt. Må väl.
SvaraRaderaGunnar: Precis; i denna ljuva.. Ha det bra mannen.
tvärslå: Tack.
Tack för länken, det är en snygg layout på din blogg :)
SvaraRaderaVärlden omfattar nog allt och den blir till det vi vill den ska vara, på gott & ont...
Ha en fin dag!
Va fint du har det. Du är duktig du att prova dig fram. Själv sitter jag där och häckar på AB med min rosa blogg. Fast varför bryta ett vinnande koncept (skrattar).
SvaraRaderaRöstade precis ang Uffe, tog annan. Svårt är det. Men vet inte varför, Värmen, som egentligen är ganska intetsägande, den är så nära mina tankar så varje kväll när jag gick och la mig så kändes det som om jag gjorde det tillsammans med en vän. Så låg vi där och småpratade. Det var så TOMT när boken var slut. Tjock och tung var den så jag fick luta den mot kudden.
Nu har jag börjat med Vädermannen. Även det en vän att ha med sig, sedan får vi se om vi är sams i tankarna hela vägen.
Fast jag MINNS hur jag levde mig in i Sömnen. Hur jag var där. Hur mycket frihet jag kände trots att jag satt där med min sorg. Det var mycket Ulf Lundell då./Rosa
Och hur underbar kan den inte bli den 14,e juni!!
SvaraRaderaKom systrar o bröder!
Jonken.
Marcus: På gott och ont.., ha det mannen!
SvaraRaderaRosa: Jag är inne på Vädermannen nu. Lundell fängslar, den saken är klar.
Jonken: Vi kommer att måla denna dag med briljans!