*

i en värld fylld av
dårskap och lögner
kände jag mig inte
på något sätt utanför
jag stod mitt i
och såg på

Nov.10

"Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta. De dröp av påklistrad ångest och var själva essensen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problemen, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det hela förhåller sig.

Jag var tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud.

Din bleka, släta hud.

Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken, som snappade upp allting framför dig som kunde framstå som ett hot.

Och våra samtal sedan; de vandrade sina egna vägar, ställde frågor, sökte svar, återigen nya frågor, studsandes mellan väggarna, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt. Det var alltid någonting som lämnades kvar, som en landmina att trampa på vid nästa nattliga session."

/utdrag nov.10

Röd november

det var någonting inom dig
som höll på att förblöda
det tog plats i ditt inre
bredde ut sig längs med dina armar
och ut i dina blodröda sockerdrömmar
där vägde du stålet
så minutiöst precist
kände makten
kände lusten
att ta någon annans liv

Antigudinnan III

du sa att du skulle kunna dö
för kärlekens skull
för den erotiska laddningen
i ditt bröst
att du skulle kunna ta emot
den helmantlade ammunitionen
bära den med dig
du andades ut en bitterljuv smak
av kallt rent stål
där du hånglade upp maskingeväret
mot himlen

*

jag ser hur du sänker din blick
hur du drar ner hela rummet mot golvet
hur vi andra följer med
lägger oss på rad
som om allting vore linjärt

jag ser hur du med små nätta medel
får allting på plats
din arm i båge över axeln
hur du greppar stålet
och känner lugnet
sprida sig genom din kropp

Nina Kinert - I Shot My Man

Stor konst. Det är när du tappar andan, du känner det.

Kravlös

regnet faller utanför
lätt och mörkt
faller regnet utanför
jag förlikar mig med känslan
av att bara släppa taget
nästintill tyngdlöst
helt utan krav
faller jag ner
låter allt vara
låter kängorna stå
orörda i hallen

Tadeusz

när jag var ung etsade jag in
mina hjältar i min själ
som en tatuering som aldrig
skulle gå bort
så att ingenting kunde
ta dem därifrån

Gare d'Austerlitz

Jag minns de gånger då vi gick ner till stationen tillsammans. Vi satt på perrongen och väntade in tågen. Tittade på människors rörelsemönster när tåget skymtade till långt borta i kurvan, lyssnade till sorlet som vibrerade ut under taken och stålbalkarna, hörde ljudet från resväskors hjul mot den grå betongen. Vi såg deras blickar och vi såg deras positioneringar.
Sedan satt du med slutna ögon och bara lyssnade, när tåget åter rasslade igång. Du räknade liksom in takten, höll dina händer stilla på dina lår, men lät dina fingrar nästan omärkligt trumma mot det slitna jeanstyget.
Du andades stilla in den svala luften genom näsan, och när tåget försvann bortom bangården, andades du sakta ut igen, öppnade dina ögon och lät dina axlar falla ner som en hög med grus, mot den gröna bänkens ryggstöd.
Långt senare förstod jag att det var dina egna drömmar du såg försvinna över rälsen. Att det var din oförmåga att förstå språken och koderna, som höll dig kvar. Att dina kängor måste ha känts som bly, när vi åter vandrade tillbaka genom parken.

Reservat

du sa att du ville vara ett med naturen
att du ville in i årstidernas
virvlar och stormar
att du ville känna vinden
slita tag i ditt blonda hår

och jag sa
att allt det som växer
kommer att dö
jag sköt skrovliga pratbubblor
om hur allt liv övergår i svart moras
och förmultning
jag ville inte ha någonting av det där
jag ville bara förbi det upphöjda
förbi peaken
och jag sa
att jag aldrig skulle kunna nöja mig
med mindre

Wayne Hussey

Det är i slutet av mars 1990. Jag och Eastflower sitter på ett slitet rum på Hotel Gustav Vasa i Stockholm. Vi har solglaögonen på, och dricker Blue Nun. Varm Blue Nun, i vita plastmuggar. Det är en seans som pågår, lugnt stilla. Vi nynnar på Butterfly On a Wheel, och förbereder oss för kvällen. The Mission är i stan. Wayne Hussey, Simon Hinkler, Craig Adams och Mick Brown. Just i detta ögonblicket världens bästa, och coolaste, rockband. Vår ambition är att lägga oss på samma nivå.

Vi tar tunnelbanan ut till Globenområdet, sammanstrålar med min bror och en hel del andra svarta gothkonfirmander. Och när Simon Hinkler slår an det första ackordet till Beyond The Pale och Wayne Hussey, i briljanta svarta Wayfarer, greppar mickstativet, då stannar tiden.

4 november 2010. Jag och min bror sitter mjukt komfortabelt på en pub i centrala Gävle, och dricker ett par öl. Ingen av oss bär solglasögon. Vi pratar gamla minnen och minns våra hjältar, som de hjältar de var. Vi tar en kort promenad till Gävle teater för att se och lyssna på Marcus Birro, och - Wayne Hussey! På sätt och vis en helt orimlig tillställning.
Men det är inte det.

Man kan säga mycket om Marcus Birro, men här är han riktigt bra, träffsäker och rolig. Mats Lerneby på gitarr, gör sitt jobb med att understödja huvudpersonerna.

Men så plötsligt, står då Wayne Hussey där på Gävle teaters scen. Han inleder med The Cures A Night Like This, tillbakalutad, tonsäker och med karakteristiskt gitarrspel. Givetvis bär han solglasögon. Och jag kan inte annat än le. Jag tittar på brorsan bredvid, han ler också. Endahl ler. Jag tror att alla ler. Och vad annat kan man göra? The Mission var ett av ledmotiven till vår ungdom, de fanns alltid där, de var ständigt närvarande.

Den gamle hjälten Wayne Hussey, med grånat hår, skinnjacka och jeans. Och han står där som en främmande fågel, och levererar några gamla klassiker från The Mission-eran, som Wasteland och Bird of passage. Han gör det med känsla, med nerv, trots att låtarna aldrig når några högre höjder. Men det är väl inte annat att förvänta sig av en 52-årig rockveteran från engelska Bristol, som redan innan 80-talet övergått i 90-tal, hade genomlevt alla rockens myter och dimmor. Det är inte så att tiden stannar, att det är älvor och magi i mitt huvud, men det är helt okey. På något sätt är det precis så som det ska vara.
En höstkväll i november 2010, på Gävle Teater.

Rubinen

Jag tog en sväng på mina gamla gator idag. Regntunga och kalla, på något sätt avkodade. De där gatorna var mina en gång i tiden, eller våra, så var det, vi var aldrig ensammma, vi gick där, sida vid sida. Alltid på väg.
Jag kan än idag känna hur sulorna klibbade fast mot den heta asfalten, hur sommaren doftade av feber, hur vibrationerna i luften fick oss att spela sånger, fick oss att leva. På riktigt. Den ständiga friktionen.
De där gatorna var verkligen våra.
Jag ska inte säga att vi övergav dem, det gjorde vi aldrig, men utan att vi riktigt märkte av det, försvann det, känslan. Andra tog plats, andra fick ta över.
Och vi då? Vi försvann åt olika håll, kodade in oss på andra gator, i andra städer.
Men det är som om ingenting av det där gamla lever kvar. Jag kan tycka att fasaderna saknar liv, att gatorna ligger öde, att friktionen är satt ur spel.
Eller så är det bara så enkelt att det är en annan tid nu.
En helt annan tid.

Laddat Lugn

jag hör hur sekunderna tickar fram
jag hör varifrån ljudet kommer
med slutna ögon
och medicinfria drömmar
styr jag tiden
exakt dit jag vill