Jag minns de gånger då vi gick ner till stationen tillsammans. Vi satt på perrongen och väntade in tågen. Tittade på människors rörelsemönster när tåget skymtade till långt borta i kurvan, lyssnade till sorlet som vibrerade ut under taken och stålbalkarna, hörde ljudet från resväskors hjul mot den grå betongen. Vi såg deras blickar och vi såg deras positioneringar.
Sedan satt du med slutna ögon och bara lyssnade, när tåget åter rasslade igång. Du räknade liksom in takten, höll dina händer stilla på dina lår, men lät dina fingrar nästan omärkligt trumma mot det slitna jeanstyget.
Du andades stilla in den svala luften genom näsan, och när tåget försvann bortom bangården, andades du sakta ut igen, öppnade dina ögon och lät dina axlar falla ner som en hög med grus, mot den gröna bänkens ryggstöd.
Långt senare förstod jag att det var dina egna drömmar du såg försvinna över rälsen. Att det var din oförmåga att förstå språken och koderna, som höll dig kvar. Att dina kängor måste ha känts som bly, när vi åter vandrade tillbaka genom parken.
Vackert!!
SvaraRaderaHåller med Ingela... vackert och lite sorgligt.
SvaraRadera