Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

05 november 2010

Wayne Hussey


Det är i slutet av mars 1990. Jag och Eastflower sitter på ett slitet rum på Hotel Gustav Vasa i Stockholm. Vi har solglaögonen på, och dricker Blue Nun. Varm Blue Nun, i vita plastmuggar. Det är en seans som pågår, lugnt stilla. Vi nynnar på Butterfly On a Wheel, och förbereder oss för kvällen. The Mission är i stan. Wayne Hussey, Simon Hinkler, Craig Adams och Mick Brown. Just i detta ögonblicket världens bästa, och coolaste, rockband. Vår ambition är att lägga oss på samma nivå.
Vi tar tunnelbanan ut till Globenområdet, sammanstrålar med min bror och en hel del andra svarta gothkonfirmander. Och när Simon Hinkler slår an det första ackordet till Beyond The Pale och Wayne Hussey, i briljanta svarta Wayfarer, greppar mickstativet, då stannar tiden.

4 november 2010. Jag och min bror sitter mjukt komfortabelt på en pub i centrala Gävle, och dricker ett par öl. Ingen av oss bär solglasögon. Vi pratar gamla minnen och minns våra hjältar, som de hjältar de var. Vi tar en kort promenad till Gävle teater för att se och lyssna på Marcus Birro, och - Wayne Hussey! På sätt och vis en helt orimlig tillställning.
Men det är inte det.

Man kan säga mycket om Marcus Birro, men här är han riktigt bra, träffsäker och rolig. Mats Lerneby på gitarr, gör sitt jobb med att understödja huvudpersonerna.
Men så plötsligt, står då Wayne Hussey där på Gävle teaters scen. Han inleder med The Cures A Night Like This, tillbakalutad, tonsäker och med karakteristiskt gitarrspel. Givetvis bär han solglasögon. Och jag kan inte annat än le. Jag tittar på brorsan bredvid, han ler också. Endahl ler. Jag tror att alla ler. Och vad annat kan man göra? The Mission var ett av ledmotiven till vår ungdom, de fanns alltid där, de var ständigt närvarande.
Den gamle hjälten Wayne Hussey, med grånat hår, skinnjacka och jeans. Och han står där som en främmande fågel, och levererar några gamla klassiker från The Mission-eran, som Wasteland och Bird of passage. Han gör det med känsla, med nerv, trots att låtarna aldrig når några högre höjder. Men det är väl inte annat att förvänta sig av en 52-årig rockveteran från engelska Bristol, som redan innan 80-talet övergått i 90-tal, hade genomlevt alla rockens myter och dimmor. Det är inte så att tiden stannar, att det är älvor och magi i mitt huvud, men det är helt okey. På något sätt är det precis så som det ska vara.
En höstkväll i november 2010, på Gävle Teater.

2 kommentarer:

  1. Denn var så himla fin den föreställningen. Birro har ett rent öppet hjärta.
    Kram!

    SvaraRadera