Jag tog en sväng på mina gamla gator idag. Regntunga och kalla, på något sätt avkodade. De där gatorna var mina en gång i tiden, eller våra, så var det, vi var aldrig ensammma, vi gick där, sida vid sida. Alltid på väg.
Jag kan än idag känna hur sulorna klibbade fast mot den heta asfalten, hur sommaren doftade av feber, hur vibrationerna i luften fick oss att spela sånger, fick oss att leva. På riktigt. Den ständiga friktionen.
De där gatorna var verkligen våra.
Jag ska inte säga att vi övergav dem, det gjorde vi aldrig, men utan att vi riktigt märkte av det, försvann det, känslan. Andra tog plats, andra fick ta över.
Och vi då? Vi försvann åt olika håll, kodade in oss på andra gator, i andra städer.
Men det är som om ingenting av det där gamla lever kvar. Jag kan tycka att fasaderna saknar liv, att gatorna ligger öde, att friktionen är satt ur spel.
Eller så är det bara så enkelt att det är en annan tid nu.
En helt annan tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar