14/9:2

vi hör ljudet från kassaapparaternas onanievent
ljudet av mynten när de singlar ner på rutmönstret
vi känner vibrationerna från maskinerna som aldrig stannar
vi känner doften av slitna kugghjul och sargad hud

samtidigt hör vi lockropen från de inbjudande bankkontoren
applåderna från maktens korridorer
tillrättavisningarna från de som vet
vi kan höra mantrat om och om igen

men från luften faller små stjärnor ner
berikar hösten med elektrifierade färgskalor
vi låter dem tränga in under huden
vi låter dem blandas i våra vener
låter de härja fritt

låter de infektera den förljugna sanningen

14/9

jag ser hur det rör sig under asfalten
hur det försöker hitta vägar
det liksom pulserar och drar
drar efter syre

ovanför tickar det själlösa samhället vidare
det kalla och nyliberalt nedsläckta
det utsålda och obegåvade
som en ny naturlag
som den enda vägen

jag ser återigen ner
kan känna hur någons muskler arbetar
hur svetten fuktar bakgatorna
jag känner doften av blod
känner doften av en uppgiven kamp

och runt omkring mig skenar de upptagna förbi
på väg mot sitt
på väg mot sin inhägnad
på väg mot sina lås

för i den utbredda egoismen finns inte längre
någon plats för omtanke
den gick förlorad i kassaapparaternas onanievent
försvann som en tyngdlös böld mot himlen
lämnade kvar ett sterilt och marknadsvåldtaget tivoli

ändå fortsätter det att pulsera nedanför mina fötter
det är någonting som aldrig kommer att lämna in
som aldrig kommer att låta det sippra ut

det är känslan för de rehabiliterade nerverna
känslan för de slagna
känslan för samhörigheten

känslan av att veta att det röda hjärtat
aldrig kommer att sluta slå

Avtryck

när sommarregnet föll på våra gator

och vindrutetorkarna förlängde livet

precis där kunde vi stå som om ingenting hade hänt

som om allt runtomkring oss aldrig tog sig in

som om ingenting kunde röra vid våra drömmar

och de grå betongplattorna i centrum

tog emot våra steg

där luften vibrerade så vagt om nätterna

det var där vi andades

det var där vi försökte leva

och med atombombsmolnen i formationer ovanför våra huvuden

lämnade vi avtryck som aldrig försvann

vi bevarade de i våra sånger och vår poesi

befriade de till klangen av stål mot stål från industribyggnaderna nere i gropen

med instrumenten som vapen tog vi allt ett steg längre

vi lät ackorden krascha ut över meningslösheten

och när mörkret la sig kompakt tog festerna vid

för att plana ut så vackert i gryningen

sedan hängde vi upp våra söndrade minnen 

på klädstrecken i de söndervårdade trädgårdarna

och vi såg på varandra och visste

att det aldrig skulle lämna oss

det hade satt sig i våra rörelser

och vi skulle aldrig någonsin ta oss härifrån på riktigt

hur långt bort vi än skulle ta oss

skulle vi alltid ha en fot kvar

alltid en fot

kvar

alltid en fot

kvar

*

våra minnen hänger som tvätt

på kraftledningarna över dalen

de har förpassats från city

ut i periferin

bort från larmet och neonen

de hänger så nonchalant

så respiratorlätt

de förlänger natten

med skenande elektricitet 

*

den unga mannen med kajal

återvände till mig

fick min hjärna att reagera

mina armar att röra sig

kompromisslösheten bredde ut sig

tog form mellan väggarna 

sedan falnade bilden bort igen

tog mig tillbaka

till den jag blivit