Takdropp

Förkylningar som inte ger sig, som ger igen, som spinner i huvudet. De är inte lätta att umgås med. Alltid vid fel tidpunkt, aldrig korrigeringsbara. Ringer samtal till flyttfirman; är allt klart inför morgondagen? har ni täckpapp? lådor? motfrågor; hur många hyllmeter böcker har ni? hur mycket porslin? hur mycket mycket? Ja, det är mycket.

Ringer Persiennfabriken, varför ringer de inte tillbaka? Har de så jävla mycket att göra så de inte kan ringa tillbaka? Persiennerna måste in, hur ska man annars kunna sova? Kanske att det mörkaste november sedan urminnes tider, kan rädda oss, åtminstone ett par dagar. Men jag förutsätter att de ringer upp. Idag.

Nya möbler beställda; soffor, bäddsoffa, hyllor, garderober. Nytt boende, nytt kvarter, nytt nytt. Men för balansens skull även möbler med en historia. Har tittat på en köksgrupp av Carl Malmsten. "I naturen finns inga skarpa kanter", menade han. Det är det man vill åt. Slipa av. Man måste kunna röra sig också.

Takdropp utanför. Frost i natt. Men när kommer snön? Det känns som november har lurat kroppen, det kommer ingen snö, det blir en grön vinter, det blir en grön jul. Det är känslan just nu. Men man vet ändå. Innerst inne.

Inte är jag sugen på kaffe heller. Det får bli honungsvatten. Eller glass. Det sägs att glass lenar halsen. Det är värt ett försök.

Snornovember

Det sägs att november är poeternas månad. Kanske har det nåt med den mörka dysterheten, med löven i vinden eller med nollstrecket att göra. Vem vet?
För mig är det klädernas månad; ingenting kan jämföras med höstkläderna i november. Dr.Martens på fötterna, svart, grått, vinrött, grönt, beige. Signalerar en uppryckning. Från vadå? Ja, om sommaren kommer man undan med vad fan som helst, bara solen skiner.
Känns det som.

Nu har förkylningen tagit över istället. Går omkring i mysbyxor som Beppe Wolgers bland trasdockorna. Jag känner mig inte som Thåström idag.
Har suttit, legat, stått i telefonkö en stor del av förmiddagen. Som om man inte hade annat för sig. Men saker och ting har blivit gjorda, jag har lastat av. Blivit lite lättare. IT-supporten på Uppsala kommun. Hade de inte kunnat ge mig ett annat tillfälligt lösenord än hej123? Vart har fantasin tagit vägen?
Å andra sidan har väl Uppsala kommun aldrig gjort sig kända för att ha fantasi. Eller humor.

På fredag flyttar vi till en ny lägenhet, en våning. Det blir väl det när man överstiger 100 kvadrat? Jag kommer inte att sakna mycket här. Den där vattenskadan och föreningens styrelses misshandel av oss innan vi flyttade hit, har legat som ett mörkt täcke över hela tillvaron här. Jag önskar att jag hade gjort en Eric Cantona, sökt upp var och en i den dåvarande styrelsen, ringt på och tittat de rakt in i ögonen, och sagt I-d-i-o-t. Till var och en. I tur och ordning. Varken mer eller mindre.

Sa hej då till tvättstugan i varje fall. Kändes lite vemodigt när jag stängde igen dörren. Måste vara alla de timmar som vi delat, all smuts som blivit ren.
Och nu då? Väntan. Väntan på att den här förbannade förkylningen ska gå ur kroppen. Gjorde ett tappert försök i morse, rakade mig, filade fötterna, smorde in, fräschade upp mig helt enkelt. För att känna mig frisk, lura kroppen lite.
Det misslyckades.

Ny diktsamling!

http://www.litenupplaga.se/826

köp gärna boken. Jag är själv väldigt nöjd med den. Till skillnad mot förra boken, är det nu en ren diktsamling. Omslagsfoto av Joanne Leonard, bilder i boken av storebror Peter Larsson. Går även att besälla via bokhandeln, om man vill krångla till det...
Jag kommer inte att sälja någon bok själv den här gången, utan det är ovanstående länk som gäller. Tack på förhand!

/Magnus

Övervåld

Jag är så otroligt jävla trött på att bli liknad vid judehatare eller Hitlersympatisör, så fort man kritiserar Israels politik..
Det får räcka så för den här morgonen.

Äntligen...

...så har jag skickat iväg mitt manus med dikter till förlaget! Ni som har varit här och läst, kommer säkerligen att känna igen en del, men i stort sett allting är omarbetat och klätt i en ny, förhoppningsvis fräschare, kostym..
I boken kommer också fyra bilder att ingå, för att illustrera ett varsitt "kapitel" i boken. Min storebror har tagit fotona, och detta gjorde vi i Uppsala en grådisig måndagmorgon i juni, klockan 04.00.. Tack för det, liksom tack till Joanne Leonard som låter mig ha ett av sina foton som omslag till boken.
Boken kommer ut i september som det ser ut idag, och jag återkommer senare med info om hur man beställer den.

Så nu är det bara att börja arbeta med nästa bok. Därför kommer jag heller inte att publicera dikter mer på denna blogg, utan jag kommer mer att skriva om vad som pågår, och vad som borde pågå, i denna värld. Lite mer som jag skrev när jag började skriva på AB för många år sedan.
Vad boken kommer att heta? jag kände så in tystnaden, förvissad om att du sov. Med litet j.
/Magnus

Natt

jag känner dina andetag
hur de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamma

under en sekvens
lägger sig mörkret kompakt

det är där vi somnar om

London Years

inte med ett ord hon nämnde
sin längtan bort

Uppror

jag ser samspelet utanför
hur grenverken parerar
de oberäkneliga vindarna
hur de hjälps åt
och banar väg
för upproret

Självdiagnos

jag borde vara här nu
låta sekunderna landa
ta mark
låta de besmittade nerverna
vara ifred
men ingenting är längre
här
ingenting är längre
nu

allt i mig är på väg
det står aldrig still
någonstans där framme
långt långt där borta
kan jag se lugnet
kan jag se min kropp
befriad från mig själv

Twilfit

som
en
dysterslö
vind
plutade
din
kropp
ut
från
reklampelaren

som
ett
lealöst
stycke
kött
helt
utan
värdighet

Köksperfektionism

de små små tonerna som uppstår
när jag vänder upp glasen i skåpet
de fjäderlätta dunen som singlar ner
som landar på golvet omkring mig
den verklighetsfrämmande vibrationen
som uppstår i rummet
allt det där försöker jag hantera
sila mellan fingrarna
forma till något oslagbart

Vara Vänner

mina långsamma vintersteg tynade sakta bort
sedan de skrapat över den tunga snön
nu seglar de iväg
möter molnen högt däruppe
ser änglarna som främmande fåglar
som små vackra avarter
som tänkbara vänner
där nere

Drottninggatan

ser udda existenser
glida fram över plattorna
deras solglasprydda blickar
mot himlens tusen dörrar
och kängorna så flyktigt lätta
balanserar ovanför
de kalkerade drömmarna

Vägs ände

jag såg de tunga andetagen
under asfalten
hur det bildades raviner
i de bortglömda gränderna
hur all tillstymmelse till liv
beslutsamt trycktes undan

från rummen i höghusen
hördes röster
ord utan betydelse
fraser utan adress
och genom fönstren sedan
de övergivna dunen
från de smutsiga täckena
de bildade formationer i luften
singlade sakta ner
kvävde stadens utslocknade nerv

Euphoric

jag kan se mig själv
som yngre
de omärkta linjerna
ovanför min hud
jag kan känna mig själv
som yngre

samma pose
samma tyngdlöshet

jag kan se mig själv
som yngre
textkonvolutet konsekvent vilande
i min hand
hundraåttiograderdeltaslö
och samma febriga nerver
som förr

CaféKaos

de trasiga dörrarna glödde i natten
stod på glänt och lockade in
de nedsövda själarna
innanför gjorde rummen plats
skapade ordning i kaoset
sopade rent borden
från aska och bensin
skakade åter liv
i de brinnande krediterna

Streberman

jag såg duvhöken på håll
hur den kom upp bakom din rygg
slog sönder stadens silhuett

hur den pressades samman
av tryckvågorna
från citys skenande avarter

hur den parerade
vek undan
och sakta lyfte mot skyn

hur den sedan grandiost
cirklade kvar ovanför dig
smälte in
i dina självupptagna planer

Resignation

jag kan se grenarnas modlöshet
hur de ger mig fri lejd
på min vandring mot
det oförstörda

Skyline

jag känner mig dov
inte anträffbar
jag känner hur kängorna gör halt
på den nyväckta asfalten
känner i nervbanorna
hur mina vintersvala ögon
styr bort
alla konversationsinviter

06.37

på rygg och frånvänd
tog jag emot persiennrasslet
såg hur änglarna
ramlade in
hur de tog sig över
mina utsträckta skyddsarmar
genom mitt huvud
in i kudden
skapade oordning
bland de sövande dunen

Statiskt

den oranga kappan
byggde in sig i rummet
lämnade ingen oberörd

Nova

genom viskningarnas dal
genom de obrutna regndropparna
genom tät tät
vegetation
av oskuldsfulla drömmar

hur du hade vankat av och an
letat efter öppningar i ditt
rosa skimmer
hur du krafsat
på det svarta
lockat till dig de mörka
ostyriga molnen
smakat på det destruktiva
saltet

genom viskningarnas dal
genom de obrutna regndropparna
genom tät tät
vegetation
av oskuldsfulla drömmar
hade du slutat vandra

*

tunna droppar föll ner
som ett långsamt
regn
föll tunna droppar
ner
la sig på min hud

som ett genomskinligt
regnbågstäcke
la sig dropparna på min hud

jag höjde mina armar
långsamt och avigt
lät de sväva ut
bortom min kropp
och dropparna föll ner
ner föll dropparna
och bildade en tavla
på den svarta asfalten

tusentals droppar
föll ner
formerade sig stilla
så i spegeln sedan
den osminkade bilden
av kvinnan

Snårskog

dina fingrar for in i mitt hår
lirkade runt och byggde bo
för en kort sekund
försvann hela känslan
det var som om
du var borta
sedan kände jag
återigen
dina lätta fingrar
och hur din röst
viskade
inuti mitt huvud

Noll° Plus Sju

som en vilsen tussilago
hängde du upp och ned i trädet
sorterade solens strålar
lät dem interfera förbi
dina slutna ögon
lät de leta sig in under
din isolerade vinterhud

Svensk Tiger

Hur känns det att bo i ett land som förser andra länder med avancerade vapensystem? Hur känns det när du ser bilder på barn som tömts på blod, där hjärnan bildar en oformlig sörja bredvid den krossade skallen? Hur känns det när du ser bilder på våldtagna kvinnor, som lämnats av soldater med makten av att ha ett svensktillverkat vapen till hands? Hur känns det när du ser sönderbombade byar eller hemlösa människor på flykt? Hur känns det när du ser den lilla flickan på gatan, som gråter smutsiga tårar över sin sönderskjutna mamma?
Hur känns det nu, när du tänker att du inte har någonting med det där att göra? Hur känns det nu, när du lurar dig själv?
Hur känns det nu?

Besök Svenska Freds om du känner någonting.

*

de ifrågasatte din rätt att tolka universum
som om de borde veta
som om de fyllde ut de grå kostymerna
de ifrågasatte din rätt som människa
du ville inget hellre
än att förinta deras instängda hjärnor
de ville inget hellre
än att slita ner dem
från de cementerade piedestalerna
du ville inget hellre
än att få fritt spelrum
i ditt alldeles egna universum

Slagfält

avlagringarna
under mina naglar
talade ett främmande språk
gjorde att jag inte förstod
eller ens kunde se
min egen självbild

Den totala osanningen

för vems någons skull
byggde du dessa avarter
av materiella berg i dina livsrum
för vems någons skull
valde du dina vägar
någonstans under din trasiga själ
ligger din meningslösa karriär
och väntar på ett svar

I Mercedes ljus

jag stod där och såg ut över staden
orörlig och utan att blinka
såg jag hur allting rörde på sig där nere
en mosaik av tung tröghet
mitt i all skenande hysteri
jag såg de kamouflerade änglarna ovanför
avvaktande och helt nere i varv
jag stod där och andades stilla
andades utslitet syre
andades massiv förflackning

I morgon

jag ville vara tårarna på din kind
för att kunna hjälpa dig tillbaka
du hade stängt av din elektricitet
sa att du ville hålla alla dörrar låsta
men jag ville bara vara där
interfera med dina mörka ögon
provocera dina deltaslöa nerver
få tillbaka ljuset runt dina läppar

'de frias land'

jag ser hur tårarna faller från din kind
hur de skiftar färg i neonljusets sken
jag ser hur de lämnar
din glansiga hud
de faller så långsamt ner
så långsamt faller de ner
och sprängs tillsammans
med dina tusen drömmar
mot den feberheta asfalten

Genom fönstret

jag stod och såg ut över
min ungdoms gata
tyst och stilla
låg den där
med snön hängande
som frusna laviner
utmed trottoarerna
jag försökte minnas tillbaka
när jag gick där sist
med vetskapen om
att den där gatan var min
att det bara var jag som ägde den

Pastischfritt

du bar upp dina höfter
så lätt och elegant
följde minsta förskjutning
i ordflödet

Reducerad

i minimalismens rum
existerar ingenting annat än
den svarta
svarta
så svarta livslinjen
rakt genom mitt synfält

Em

du höll ut på den långa tonen
lät den sjunka in i hela rummet
du fokuserade blicken
och förde den med pekfingret
framför ditt ansikte
förde den med pekfingret
tillbaka till ursprunget

Exopterygota

under mina nerver
arbetar insekterna feberhårt
slungar ut infrastruktur
i hela mig
rör runt i mitt inre
skaver på mina tankar

En dag som denna

husen avvaktar
träden avvaktar
står på vakt
bakom varje hörn
jag kan känna det
i mitt inre
hur det cementeras
och sprids i min kropp

det ligger i luften
en dag som denna
allting avvaktar
ingenting vågar ta steget
ut

*

staden som jag minns den
finns inte längre
lyftkranarna och grävskoporna
förändrade vyerna
lämnade oläkta sår
i mina gamla stråk

00.01

du hörde knarret
från trappan
det omöjliga ljudet
i det nattstilla huset
du kände av suset
i ditt hår
kände kylan belägra
varje kvadratmeter
av rummet

Silverstaden

Jag minns när jag som liten lekte i sandlådan. Vi byggde vägar, broar och till slut hade vi en hel stad runt oss. Jag var alltid nog med att köra bilarna i "skalenlig" hastighet, varsamt och lätt över den skuggtunga sanden.
Jag förstod aldrig barnen som flyttade sina bilar sekundsnabbt över gatorna, från den ena sidan av staden till den andra.
Det fanns liksom ingen verklighet i det.

S:t Julien Le Montagnier

kullerstenarna i gränden
böljade som ett försiktigt hav
runt dina vita klackar

vid foten av de höga fasaderna
vaktade gallergrindarna
vartenda steg du tog

skimret från himlen slog i rutan
på den lilla butiken bakom din rygg
och trots att du rörde dig framåt
trots att du lät orden flöda
var det som om
du var huggen i sten
en vogue i ljuset
i antikt vit
bländande sten

*

våren skymtade förbi idag
en sekundsekvens i kylan
om hur du rörde ditt ben
först hastigt och sedan
mjukt och följsamt
ner mot marken
hur du tog emot
och parerade tyngden
så din arm långsamt
mot ditt huvud
ditt hår flyktigt åt sidan
och dina ögon sedan
så frånvarande
som en deltaslö dag i april

Reträtt

jag kände lukten av fel medicin
kände lukten av vanmakt
kände det okontrollerat
det var över och i hela mig
rörde runt i mitt blod
jag stod i en gatkorsning
visste inte åt vilket håll
jag skulle gå
såg dieselmotorerna
göra djupa fåror i luftrummet
såg trafikljusens frispel
hur de kastade ut sina färger
som små missiler for de omkring
och löven som bara snodde runt
runt runt runt
och sedan gick allting så fort
det kom från ovan
utan förvarning tog de mig med
tog mig med till det där röda
och jag var fast
kunde inte ta mig någonstans
allt jag ville var att fly därifrån
jag hade aldrig bett om detta
aldrig antytt något åt det hållet
nu blev allt till ett stort sår
som en het fuktig smet över min hud
som ett intrång i min själ
men allt jag ville och hade bett om
allt jag ville och någonsin hade bett om
det var det där enkla rena
det enkla rena
det okomplicerat vita

Stormen

från väster kom du in
med stormen
med dropparna
med kristallerna

med undantagstillståndet

Elektrisk

på linje elektricitet
regnar ner som berusat hagel
i vinternatten

och du mot fasaden
höjer dina armar så provokativt
mot den svarta himlen
slår så en volt över gatan
sprider ut små änglar
över den glittriga asfalten

på linje elektricitet
regnar ner som berusat hagel
i vinternatten
regnar ner
och berusar änglarna

Det är så här det måste kännas

En mardröm jag hade för många år sedan, klar och fullständigt tydlig. Finns tidigare beskriven i boken "Krossat porslin" (2007).

"Jag befinner mig på en stor parkeringsplats, en eftermiddag i augusti. Hundratals med bilar är spridda över den svarta, heta asfalten. Som små legobitar bildar de tillsammans en mosaik ovanifrån.
En man med revolver jagar mig, och jag vet inte varför. Trots alla bilarna runtomkring, är vi ensamma. Inga andra människor syns till.
Jag kastar mig så ner bakom en bil, en vit kombi. Lägger mig platt mot asfalten och söker efter galningens ben och skor.
Det luktar damm och sommar.
Plötsligt ser jag honom, ett par rader bort, ser hur han söker av området med kuslig noggrannhet. Jag svettas i mina handflator och mitt hjärta slår dubbla slag. Jag känner blodsmak i min mun.
Han närmar sig successivt, men så viker han plötsligt av åt vänster, och börjar gå bort ifrån mig. Hur jag än söker av, kan jag inte se mannen någonstans. Jag ligger och väntar, kanske en timme, kanske två.
Jag känner mig domnad.
Till slut bestämmer jag mig för att titta upp över motorhuven, för att få syre, för att kunna ta mig vidare till säker plats.
Då står han där, rakt framför mig, tre eller fyra meter bort, och han avlossar ett distinkt skott. Jag kan tydligt se eldslågan i rörets mynning. Han träffar min käke, snett till höger, och en kort stund står jag helt stilla, ser in i mannens ögon. Sedan sjunker jag ner mot framskärmen, känner däcket på vänster sida och jag lutar ryggen mot plåten, känner chocken komma över mig. Jag tar mig för hakan och det är varmt, klibbigt. Det är trasigt.
Först känner jag ingen smärta, men sedan kommer den, väller över mig. Det är monumentalt, och samtidigt känner jag hur det försvinner, livet. Det rinner ur mig, lämnar mig så långsamt, så långsamt. Allting blir vitt, det blir varmt, och sedan är allting över."

Det är så här det måste kännas.

*

jag hörde hur du rörde dig på övervåningen
och så lätt dina nakna fötter skapade tonerna
jag kunde känna dina andetag i hela huset
höra hur du höll takten
till stormen som rasade utanför

sedan stannade allting av för en sekund
tapeterna föll ner från väggarna
bildad ett böljande hav på golvet
och man kunde se dig
i det lilla runda fönstret ut mot fälten
kunde se hur du drog dina fingrar
genom ditt mörka hår
kunde se hur du ritade om kartan
kastade om i oordningen
hur du slöt ögonen
och satte eld på ängarna där ute
satte eld på allting som kunde andas