*

sirenerna ekar genom den sovande staden
där larmet för länge sedan
tog klivet ut från hustaket
studsade mot marken
vidare upp genom gränderna
ut över torgen
tills allt låg öde och  stilla
kav lugnt

nu slår det gnistor från
de havererade kraftledningarna
i stadens utkant
och tystnaden bryts
av de skenande ambulanserna
planlöst åker de genom rutsystemet
natt efter natt
efter natt

som om det skulle finnas någonting kvar
någonting att rädda
någon att vårda
några skärvor att blåsa syrgas över

*

så mycket tid som sipprar ut
så mycket syre som förbrukas
så många pratbubblor som försvinner
så många ord utan betydelse
så många gester utan mening
så många mycket av ingenting

*

så långt ifrån den unge man

som med fjäderlätta armar

lutade sig ut från tågfönstret

grep tag i bilderna

tog över staden

utan en tanke på döden

*

har du en gång stigit in

kommer du aldrig härifrån

det är som ett kraftledningsfält

fullt av eliglar

som äter dig inifrån och ut

söver ditt motstånd 

B K. Ö

Dumheten har bara ett ansikte - människans
/B K. Ö

*

som vi lever
som vi lever
nedanför manuset som slukats av molnen
ovan domen gömd i myllan
där lever vi 
där lever vi
och snett från höger idiotismens skeva grin
elektrifierad av liberalismens religiösa fanatism
om en värld där de svaga tampas ned
för att de inte dög någonting till
och i kunskapsfabriken graderas våra barn och unga
sorteras ut, stämplas och etiketteras
för att passa in i den ekonomiska urspårningen
vi som sett igenom lögnen kallas för naiva idioter
av den enkla anledningen att vi inte tror på ett samhälle
där några individer tillskrivs ett högre värde än andra
vi kallas naiva idioter för att vi satt oss upp
mot den gängse ordningen
mot den brutalt cyniska marknaden
och jag kan känna en längtan efter att vara ung igen
att stå längst fram på barrikaderan
med en näve högt högt högt upp i luften
vrålandes med ett förvridet ansikte av hat
och en lågmäld replik rätt in i hjärtat på det kalla stålet
... kan vi be om en gnutta värme och kanske lite kärlek

som våta stridsspetsar faller regnet över staden
förvandlar torgen till sjöar och vägarna till floder
byggnaderna blir till öar som kämpar för överlevnad

kraftledningarna utanför gränsen rister till
exploderar och drunknar i sin egen andedräkt

efter timmar av väta är allt under vatten
krediterna har förlorat kampen
människorna är chanslösa

men staden är ny

J-A-G

inte ens kraftledningarna orkade hålla emot
stålet vek sakta ner sig
böjde sig över de avverkade linjegångarna

på marken irrade den förlorade värdigheten omkring
som en förnedrad och bortglömd kostym

och där bortom skogens yviga väggar
lyste reklamskyltarna upp den intagna staden
människor med förstorade ansikten
med bländvita leenden

människor vars hånskratt cementerat sig i urberget
människor vars identitet ersatts av tre bokstäver
skrivna med bindestreck och versaler

J-A-G
J-A-G
J-A-G

14/9:2

vi hör ljudet från kassaapparaternas onanievent
ljudet av mynten när de singlar ner på rutmönstret
vi känner vibrationerna från maskinerna som aldrig stannar
vi känner doften av slitna kugghjul och sargad hud

samtidigt hör vi lockropen från de inbjudande bankkontoren
applåderna från maktens korridorer
tillrättavisningarna från de som vet
vi kan höra mantrat om och om igen

men från luften faller små stjärnor ner
berikar hösten med elektrifierade färgskalor
vi låter dem tränga in under huden
vi låter dem blandas i våra vener
låter de härja fritt

låter de infektera den förljugna sanningen

14/9

jag ser hur det rör sig under asfalten
hur det försöker hitta vägar
det liksom pulserar och drar
drar efter syre

ovanför tickar det själlösa samhället vidare
det kalla och nyliberalt nedsläckta
det utsålda och obegåvade
som en ny naturlag
som den enda vägen

jag ser återigen ner
kan känna hur någons muskler arbetar
hur svetten fuktar bakgatorna
jag känner doften av blod
känner doften av en uppgiven kamp

och runt omkring mig skenar de upptagna förbi
på väg mot sitt
på väg mot sin inhägnad
på väg mot sina lås

för i den utbredda egoismen finns inte längre
någon plats för omtanke
den gick förlorad i kassaapparaternas onanievent
försvann som en tyngdlös böld mot himlen
lämnade kvar ett sterilt och marknadsvåldtaget tivoli

ändå fortsätter det att pulsera nedanför mina fötter
det är någonting som aldrig kommer att lämna in
som aldrig kommer att låta det sippra ut

det är känslan för de rehabiliterade nerverna
känslan för de slagna
känslan för samhörigheten

känslan av att veta att det röda hjärtat
aldrig kommer att sluta slå

Avtryck

när sommarregnet föll på våra gator

och vindrutetorkarna förlängde livet

precis där kunde vi stå som om ingenting hade hänt

som om allt runtomkring oss aldrig tog sig in

som om ingenting kunde röra vid våra drömmar

och de grå betongplattorna i centrum

tog emot våra steg

där luften vibrerade så vagt om nätterna

det var där vi andades

det var där vi försökte leva

och med atombombsmolnen i formationer ovanför våra huvuden

lämnade vi avtryck som aldrig försvann

vi bevarade de i våra sånger och vår poesi

befriade de till klangen av stål mot stål från industribyggnaderna nere i gropen

med instrumenten som vapen tog vi allt ett steg längre

vi lät ackorden krascha ut över meningslösheten

och när mörkret la sig kompakt tog festerna vid

för att plana ut så vackert i gryningen

sedan hängde vi upp våra söndrade minnen 

på klädstrecken i de söndervårdade trädgårdarna

och vi såg på varandra och visste

att det aldrig skulle lämna oss

det hade satt sig i våra rörelser

och vi skulle aldrig någonsin ta oss härifrån på riktigt

hur långt bort vi än skulle ta oss

skulle vi alltid ha en fot kvar

alltid en fot

kvar

alltid en fot

kvar

*

våra minnen hänger som tvätt

på kraftledningarna över dalen

de har förpassats från city

ut i periferin

bort från larmet och neonen

de hänger så nonchalant

så respiratorlätt

de förlänger natten

med skenande elektricitet 

*

den unga mannen med kajal

återvände till mig

fick min hjärna att reagera

mina armar att röra sig

kompromisslösheten bredde ut sig

tog form mellan väggarna 

sedan falnade bilden bort igen

tog mig tillbaka

till den jag blivit

2014

landet jag växte upp i

har blivit en scen

för obegåvad sörja

och sittdans i otakt

det som förr bara sipprade ut

från neonstadens butiker

och de halvtimmeslånga

avarterna i tv-tablåerna

levereras numera till oss

cyniskt och utan brandvägg

rätt ut i etern

rätt in i våra hjärnor

från lavalhallen i nacka

*

efter en stund släppte du taget
och lät kroppen falla
genom taket genom rutorna
genom golvet

i virvlar av damm och g-krafter
landade du så på skenorna
hörde gnisslet och det tunga stålet
långsamt försvinna i fjärran

du försökte lyfta på ditt huvud
på dina armar
men allt var cementerat

återigen stilla på rälsen
med en känsla av svaghet
av hopplöshet

som en nedsläckt bangård

*

Jag ser på flaggornas vajande att staden är provocerad

hur den trots värmen och ljuset är på sin vakt

den liksom duckar undan passivt och rakt

och ute på torgen pågår skenande manövrar

där överhettade krediter och kliande fingrar

försöker dölja ett insjuknat ansikte över staden

 

i landet där rasismen proklameras öppet

där rasismen fått fäste i maktens korridorer

står staden kvar som den sista trygga utposten

 

den sätter sitt hopp till de människor

som sett igenom den obegåvade sörjan

som sett svagheten i de hotfulla

och utslätat fega argumenten

 

den sätter sitt hopp till de människor

som vänder ryggen till

när hycklaren ber om offerrollen

Stationsart

Du hade alltid sett på tågstationer som estetiska mästerverk. Ingen annan plats kunde erbjuda de formerna och visualisera det dova ljudet av stål mot stål som långsamt bromsade in eller skenade iväg mot främmande städer. 

Och myllret av människor sedan; hur de rörde sig, alla språken och den befriande känslan av att vara på väg. Ingen stannade någonsin på stationen, ingen bodde där och det var som om den inte hade någon ägare. Som om den var till låns.

Där älskade du att vara. Du kunde gå runt där i timmar, sitta på en bänk och bara iaktta alla människorna, låta alla intryck skölja över dig. Ibland fotograferade du. Mest stålkonstruktioner, de rundade perrongtaken, men också människorna. Du gjorde sedan fantastiska kollage som du tapetserade väggarna med hemma i din våning. På så sätt blev du i drömmen den stationsarkitekt som du aldrig blev.

Ibland var du där på nätterna. När städerna sov, men tiden pågick. Innan allting skakade igång, innan de avelektrifierade kulisserna fick färg igen. Då tog du ner din puls till noll, la dig på rälsen, tyst och stilla, och lät dig födas på nytt. Genom stålet, genom de ljumma luftlagren lät du dig födas på nytt.

Och stationen och tågen lämnade dig aldrig ensam. Platser varifrån du kan ta dig mot världens alla hörn, rymmer inte ensamhet. Känslan hade med tiden blivit din själs transithall. Som ett mjukt och stålvibrerande undantagstillstånd. 

Larm

jag nålade fast henne mot den tunna stolsryggen
exponerade henne för det virvlande solljuset
såg hur allting sög tag i henne
hur allting började gå runt runt

sedan när hon reste sig 

låg uteserveringen i ruiner
bland damm och utspilld sörja
tog hon drömmarna med sig
förpackade i en röd ask av tumult

Ett samhälle.

Ibland ser vi ingeting för att vi ingenting vill se. Vi kryper omkring i våra väl ombesörjda skyttegravar, med densitetstunga betongväggar som skydd och små kuddar av dun strösslade över golven, för att mjuka upp alla tvivel som ändå sipprar in genom de osynliga porerna.

Vi tittar upp, så försiktigt, så långsamt, för att ta del av det som händer utanför. Vi ser stridsvagnarna röra sig i cirklar över torget, vi hör soldaternas klampande bortom gränderna. Och allting går i grått, det är kav lugnt i luften, men i stadens nerver vibrerar det av oro. 

Kan det vara så att vi har blivit lurade? Att det inte alls håller på och fallerar där utanför? Men så länge vi håller oss innanför murarna; vad spelar det egentligen för roll?

Över mitt område bestämmer jag, ingen annan. Över mitt område har jag kontrollen, ingen annan. Över mitt område behöver man inte säga så mycket. Det är som det är. Och det är precis så som jag har lagt ut designen. Varje sak, varje syreatom har sina bestämda banor och linjer. Ingenting är slumpmässigt placerat i rummet.

Så, jag lägger mig på kuddarna av dun. Ligger till mig. Kan känna den hårda betongen under mig. Den är sval, nästan kall, men den är fast och orubblig. Ovanför mig sveper molnen förbi som kastrerade drömmar. De är inte döda, men obrukbara i realiteten. Men drömmar är drömmar, och de kan man forma hur man vill, hur kantstötta de än är. 

Jag tror att helikopterplattan på sjukhusets västra flygel har krympt. Ljudet är inte längre detsamma när rotorbladens luftströmmar trycker in mellan väggarna. Däremot är landningarna mer frekventa. Det är som sagt oro i luften.

När jag tänker på det hela, är det som om alla fundament som har byggts upp, nu svajar betänkligt. De är på väg ner. På väg att falla. Men inte hos mig. Där är allt konstant. Så länge jag inte avviker från schemat. Ja, jag kallar det så, schemat. Det känns formellt och som någonting jag känner igen. För det är just det som allting handlar om; att känna igen, att vara vaken, att ha koll på vägarna och alternativen.