Oroshjärta

långsamt sträckte du ut armarna efter mig
du rörde dina fingertoppar nästan omärkbart
mot varandra

du andades så stilla med slutna ögon
låg tungt längs det röda jatobagolvet

jag blev provocerad av slöheten i det hela
det var som ett kaos i den absoluta stillheten

hur du gjorde konst av att inte göra någonting alls

19hundra80nio

mina rörelser har blivit
koordinationsslöa
mitt blod är fortfarande rött men svagt avslaget

även om sommaren kommer att brinna i juli
kommer det aldrig att återvända
känslan av tyngdlöshet och det tunna linnet
mot min svala hud

mina skor otyglade över den svarta asfalten

Inte Igen

från nollkommaenmeter över havet
la du ut din arm efter mig
din läppar viskade något om igår

du sökte så min blick
och mitt huvud föll sakta ner mot
det blanka golvet
mitt pulserande blod lämnade mina nerver
och allt blev tyst och stilla

till slut låg jag där bredvid dig

dina andetag mot min hals
la sig som fuktiga sanningar mot min hud

The Clash - English Civil War

Ibland blir jag bara så trött när jag tänker på den här världens svarta utsmetade sörja av ytlighet, all cynism och alla dollar som likt fyrverkerier verkar hamna i fel fickor. Har man ingen sandsäck att gå lös på när det där kommer över en, då plockar man fram The Clash istället.

Pictures Of You

som inskuren i en tavla mitt i det svartvita
la du ut svala vibrationer över rummet
dina nätta rörelser fick glaset
på bardisken att dansa

dina fingertoppar ovanför
konstant elektrifierade
din röda klänning så följsam neråt

så slöt du dina ögon
höger ben över vänster
så tillbaka igen

och glaset i rotation
spred röda färgstänk över metallen

Suede - The Drowners

Elegans och briljans. Och SÅ unga.

Saker Som Hon Gör

jag såg dig uppe vid tornet idag
hur din röda scarf bröt linjerna bakom
den mörkt utmejslade Bob haircut-pagen

det verkade som om du var på väg någonstans
som om marken under dina fötter inte längre var nog

ovanför oss passerade nio tranor i V-formation
och jag kunde se hur du slängde ut dina drömmar efter dem
hur de la sig som ett norrsken i vindarna

och hur du sekunder senare bara var borta

Hål

du lade ner nålen mot underarmen
lät den lägga an
som en bil på väg in i tunneln
hur den strömlinjeformad kom
nerför backen
in sedan i tunneln

och hur lamporna i taket liksom glittrade
i reflexerna från regnet på vindrutan
hur det blev som en sagovärld
där fågelkvittret mördade motorljudet
det var så du ville ha det

inte ner i kloaken
inte ner i den svarta sörjan
inte ner bland råttorna i urinen

men det var så det skulle bli
ner
ner
bara ner

Avsides Jesus

du såg överrocken försvinna runt hörnet
själv stod du kvar på plattformen
du kände det som om du stått där i tvåtusen år
du kände hur den fuktiga kylan trängde sig på
hur den bit för bit skavde sig in

in
innanför din hud

ovan skorstenarna i utkanten av staden
såg du rök stiga upp mot himlen
det var någon form av värme som återkom där
när du förstod att liv rörde sig där nere
på golven i fabrikerna

du såg den där röken stiga upp mot himlen

en signal om att du borde ge dig av
få loss dina kängor ur den kompakta isen

Uppsala april 00

jag minns när jag höll dig för första gången
så skör och så oändligt värdefull

hur jag försökte hitta greppet
för att inte tappa dig
hur jag med mina läppar nuddade vid
dina kinder
hur jag viskade ömma susningar i ditt öra

hur jag såg världen där utanför fönstret
och hur hotfullt allting blev
hur det svarta flimrade förbi

hur jag sedan höll dig hårdare
att jag aldrig ville släppa taget
hur jag såg in i dina ögon

in i dina ögon
som ingenting hade sett

Visdom

jag läste in ett ord under linjen
och jag vet inte när jag la märke till det
men det var någonting med bokstäverna
hur de ville interfera
hur de ville förlora i mening

sedan när jag såg det avklätt ovanför ytan
det var då jag förstod
att allting var en lögn från början till slut

Kort Biografi Med Litet Testamente

för över tjugo år sedan

rätade han på din rygg
han fick dig att gå rakt

han klargjorde vad allt det här
gick ut på

han målade om din själ

tatuerade in

befäste

nu behöver han inte mer än

tre minuter och femtiosju sekunder
sedan gråter du som ett barn

En Söndag

du sitter på taket åt öst
det är tolv meter ner till marken

du ser hur vintern
spolas ner i gatbrunnen
du ser en nyckelpiga
krypa över en sten
långt där nere

sedan ser du hur hon passerar
över vändplanen
i sin motbjudande dunjacka

till synes helt omedveten om våren

Rad 10 Plats 1035

Sen, sen, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp

"... inte halvvägs ut till Farsta"

"... inte halvvägs ut till Farsta"

"... inte halvvägs ut till Farsta"

Metroart

Fyrtiotvåkommasex

du skar ett erotiskt sår
rakt igenom rummet
du färgade vibrationerna röda
gjorde luften febrig

jag kände hur smärtan
ilade i mitt bröst
såg hur mina fingertoppar
blev kantstötta

Liten Clown

Jag är så trött på människor som rear ut sin själ. Som sätter sig själv i prostitutionens ljuskägla, som visar upp sina vita tandrader i kamerablixtarnas sken, som ligger avstrippad och sval på den utnötta madrassen.
Det har pågått under lång tid nu, det har vältrat sig in i våra vardagsrum genom bildskärmarna, gurglat in genom brevinkastet och skvalat över oss via radiovågorna.
Det har gått så lång tid nu att jag inte längre minns när det började.

17.31

Jag passerade dig på gatan nedanför. Noterade att du läste tidtabellen för linje 6.
Du bar svarta stövlar, vinröda strumpbyxor, lila kjol, svart kappa, lila scarf och ditt hår var slarvigt uppsatt i en tofs, du var mörk och jag mötte dina ögon för ett väldigt kort ögonblick.
Just då existerade du.
Det var jag som gjorde dig verklig.

Seventeen Seconds

bakom O-synkroniserade
designfönster
rörde du dig
fram och åter
dina rörelser
i exakta avrundningar

och i ljusrött sken

din själ i en perfekt
båge över karmarna

The Verve - Bittersweet Symphony

Just

Man kan skriva dikter på en söndag och man kan låta bli.
Dikter på en söndag, söndagen är här.
Igen.
Lika punktlig som alltid.
Dikterna, de svävar fritt där ute i skogsdungen tillsammans med det ensamma rådjuret, men jag kommer inte att plocka in de idag.
Jag har ingen lust.
Framförallt, jag vill inte ha lust.
Så jag låter bli.
Tänk hur fri man kan vara.

Växtvärk

stum av beundran inför blomman
la du dit din hand
lät den nudda vid kronbladen
lät den cirkla ovanför
kände av symmetrin

så bort
din hand utefter hakan
över de sträva stråna
över det ojämna
det förbrukade

på vägen hem skavde det
i din kropp
du funderade om blomman
hur den hade
gått till väga
hur den hade gjort

för att fullända konsten
ut i varje por

En Förgiftad Man

Ibland blir allting grått, allting tappar färg. Träden, husen, gatorna, huden, själen.
Allting tappar det i färg.
Med bil genom staden i grått, med ögon som knappt orkar hålla sig uppe.
Med kängor genom staden i grått, genom det orena slasket, känner han hur det sipprar upp rakt igenom hans fötter, hur det kanaliseras vidare ut i kroppen, den orena snön, han känner hur det slutligen pulserar inuti hans huvud.
Det är grått rakt igenom.
Det har etsat sig fast.

Han kan för allt i världen inte förmå sig till att ta tillbaka färgen. Med kniv ristar han ett sagosnitt i höger arm för att få se det röda, men blodet som droppar ner mot golvet är grått. Det rinner först sakta över den vulkanartade huden, faller sedan ner mot golvet i slow motion. Det sprids ut. Det är grått blod. Grått liv.

En timme senare händer märkliga saker.
I spegeln händer märkliga saker.
Helt plötsligt rinner allt av honom, han förlorar sin bild, blir transparent, han förlorar sitt namn, han upphör att existera.
Och försvinner.

Vy Från Ett Fönster

rådjuret i skogsgläntan
blick stilla
en sträcka om tio meter bort
den lilla flickan

hur hon lockade med
sina händer
kupade
fingrarna mjukt böjda mot himlen
mjuka rörelser in mot kroppen

”kom.. kom.. kom.."

rådjuret sedan
hur det la huvudet på sned

”kom.. kom.. kom.."

så lugnt
så metodiskt
så varsamt

den lilla flickan
som en främmande fågel
i vykortet

Pale

det sista jag såg innan jag vände ner
var den röda himlen ovanför
sedan kom det emot mig
tungt osorterat
slog det in i mitt bröst

och jag kunde aldrig förstå
den kraften
hur doften av sanningen kunde vara
så påtaglig
hur din mun kunde hitta just
de där orden

hur din hud kunde vara
så tunn

Personligt

Jag har tänkt på att steget inte är långt till den heta lavinen, till den monstruösa vulkanen. Från mannen med familj till den självförbrännande effektsökande unga mannen. Mannen med familj har hunnit bli trettioåtta år. Den unga mannen ständigt runt tjugo.
Mitt i den där filmen slog det mig, mitt i det sorgsna, mitt i misären, det slog mig att jag ville dit, jag kände att det en väg bland andra, att bara låta sig dras med bland eldarna, se hur länge det skulle kunna pågå, se hur länge det skulle kunna hålla.
Låta konstnärssjälen brinna.

Det var någonstans där färgen övergick till svartvitt, när skapandet inte längre fungerade för huvudrollsinnehavaren som det kom över mig. En märklig känsla. För vem fan skulle egentligen vilja befinna sig där?
Jag menar på riktigt.
Och jag vet inte, men vissa dagar känns åldrandet, om man nu ska använda sig av det uttrycket (åldrandet?), som något man säger när man närmar sig de sjuttio, men likväl, man blir äldre, och vissa dagar kan jag inte riktigt se poängen med det hela, då när vulkanen känns närvarande, när pulsen tickar av ljudet från tåg, från öppna balkongdörrar och luftade vinflaskor.
Efter filmen visste jag inte om jag skulle placera in tankarna i facket med patetiska paradoxaldrömmar, en annalkande fyrtioårskris, om jag skulle avfärda de som nonsens, eller om jag skulle låta de gå för helt normala tankar.
Det enda bestående efter filmen, som jag är riktigt säker på, det är att jag älskar Olle Ljungström.