En Förgiftad Man

Ibland blir allting grått, allting tappar färg. Träden, husen, gatorna, huden, själen.
Allting tappar det i färg.
Med bil genom staden i grått, med ögon som knappt orkar hålla sig uppe.
Med kängor genom staden i grått, genom det orena slasket, känner han hur det sipprar upp rakt igenom hans fötter, hur det kanaliseras vidare ut i kroppen, den orena snön, han känner hur det slutligen pulserar inuti hans huvud.
Det är grått rakt igenom.
Det har etsat sig fast.

Han kan för allt i världen inte förmå sig till att ta tillbaka färgen. Med kniv ristar han ett sagosnitt i höger arm för att få se det röda, men blodet som droppar ner mot golvet är grått. Det rinner först sakta över den vulkanartade huden, faller sedan ner mot golvet i slow motion. Det sprids ut. Det är grått blod. Grått liv.

En timme senare händer märkliga saker.
I spegeln händer märkliga saker.
Helt plötsligt rinner allt av honom, han förlorar sin bild, blir transparent, han förlorar sitt namn, han upphör att existera.
Och försvinner.