Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

02 mars 2009

Personligt

Jag har tänkt på att steget inte är långt till den heta lavinen, till den monstruösa vulkanen. Från mannen med familj till den självförbrännande effektsökande unga mannen. Mannen med familj har hunnit bli trettioåtta år. Den unga mannen ständigt runt tjugo.
Mitt i den där filmen slog det mig, mitt i det sorgsna, mitt i misären, det slog mig att jag ville dit, jag kände att det en väg bland andra, att bara låta sig dras med bland eldarna, se hur länge det skulle kunna pågå, se hur länge det skulle kunna hålla.
Låta konstnärssjälen brinna.

Det var någonstans där färgen övergick till svartvitt, när skapandet inte längre fungerade för huvudrollsinnehavaren som det kom över mig. En märklig känsla. För vem fan skulle egentligen vilja befinna sig där?
Jag menar på riktigt.
Och jag vet inte, men vissa dagar känns åldrandet, om man nu ska använda sig av det uttrycket (åldrandet?), som något man säger när man närmar sig de sjuttio, men likväl, man blir äldre, och vissa dagar kan jag inte riktigt se poängen med det hela, då när vulkanen känns närvarande, när pulsen tickar av ljudet från tåg, från öppna balkongdörrar och luftade vinflaskor.
Efter filmen visste jag inte om jag skulle placera in tankarna i facket med patetiska paradoxaldrömmar, en annalkande fyrtioårskris, om jag skulle avfärda de som nonsens, eller om jag skulle låta de gå för helt normala tankar.
Det enda bestående efter filmen, som jag är riktigt säker på, det är att jag älskar Olle Ljungström.

6 kommentarer:

  1. Jag såg den också och jag har aldrig tidigare sett honom så som han porträtterades i filmen. Möjligtvis som en dryg typ som det gick bra för på sin tid och som fick alla de snygga tjejerna, men den här dokumentären gav mig en helt annan bild.

    Det är svårt att inte se den enorma frihet han på ett sätt har och de flesta känner nog ett sting av längtan att få vara sådär ansvarslöst självuppfyllande och bara göra det som faller en själv in. Men det är också svårt att inte se den tragik och den ensamhet som blir priset av att leva så fullt ut.

    Jag gillar också Olle!

    SvaraRadera
  2. The season: Det ligger mycket i det du skriver.

    SvaraRadera
  3. Det är bra att få en massa tankar och fundera lite över sig själv...leder nog till personlig utveckling på kuppen :)

    Ha en fin vecka!

    Snart är det förresten påsklov, väl? :D

    SvaraRadera
  4. Madonnan: Tankarna måste få leva, och det leder nog till utveckling, de är målet i vart fall..:)
    Och påsk snart!

    SvaraRadera
  5. Jag har aldrig tidigare brytt mig särskilt mycket om Olle Ljungström. Men nu... Var helt tagen efter filmen, och blev till och med sugen att skaffa hans plattor.

    Men jag kände stark och stor tacksamhet att jag inte är han. Att jag inte varit som han. Hellre lite mellanmjölk än ständig ångest. Visst, mina författardrömmar kommer aldrig att gå i uppfyllelse, men istället hoppas jag kunna vara en hyggligt balanserad farsa. Kanske vill barnen ha mig så...

    I vilket fall var det härligt att få se nåt så VARMT på teve. Inte mycket sånt annars nuförtiden.

    Allt gott, M

    SvaraRadera
  6. Den där konstnärssjälen den skaver. Skaver och kliar. Under vissa perioder (Läs; NU) mer än annars. Och ser man då något sådant, eller upplever någon som verkligen lever på det sättet - då är det som om avgrunden öppnar sig under en. Väldigt olägligt kommer de också...nu när jag borde plugga vill jag bara skriva detdär omvälvande, sätta mig på ett tåg och åka iväg, vara vaken hela nätterna och fundera på Meningen... och finner lite tröst i att någon annan tänker på samma sak...

    SvaraRadera