Höst

Den började med ett crescendo på plan sex ett par timmar före midnatt, den smög sig sedan med ett par dagar under klarblå himmel, och i morse exploderade den i rött och gult, frosten och minusgraderna hängde sig kvar och när kristallerna bröt ljuset blev det till ett gnistrande skådespel på fältet nedanför.

Hösten är över mig igen, den höga luften, färgprakten, kylan, den lägger sig i mig, runt mig, den har lagt sig som en tavla över dalen i väster.
Jag står och andas därute.
Drar in luft i lungorna.
Respirerar hösten.

Nostradamus

Från löpet skjuter den finansiella krisen oro in på våra konton, Sarah Palin skickar ut en idiots leende i ett bad av fotoblixtar och det är som om the whole shithouse håller på att kantra, vältra över, snart simmar vi runt i sörjan och undrar vad det var som gick snett, snart står vi på den högsta stenen och viftar med syrgasen för att påkalla uppmärksamhet, för att påkalla någon form av medlidande.
Men någon hjälp kommer inte gå att uppbringa, alla kommer att vara upptagna, på sin kant, fullt upp med att samla ihop skärvorna, fullt upp med att trampa ner grannen för att få det bästa spåret på vägen ut mot friheten, men väl utanför stadsmurarna kommer vi att upptäcka att friheten står där som ett innehållslöst monument över människans galenskap, som en vulgär installation över idiotismens tidevarv.
Och vi kommer att ställa oss frågan varför ingen befriade den fria världen.

Uppsala konsert & kongress 080927

Så sitter han där i blåsvart sken, slår an ackordet och det kommer över mig omedelbart.
Luftstrupen vrids åt olika håll, håret på mina underarmar reser sig, benen försvinner från kroppen, armarna ger upp, tårarna spränger fram och det gör ont, det värker i hela mig, det smärtar av magi, det snurrar runt.

Så sitter han där i blåsvart sken, slår an ackordet.
Den första tonen.
Den vassa eggen.

Sal tretton:två:fem

Det aviserades besök. Hon såg namnet på tavlan i paviljongen, hon kände igen varenda bokstav.
De stod i exakt ordning.
Hon gick in på sitt rum och bytte om, satte på sig sina svarta strumpbyxor, sin gröna kjol, en vit t-shirt och en svart kofta. Håret var uppsatt i en tofs och en sparsmakad linje med kajal gav henne lyftet.
Det var så här hon skulle se ut, som hon alltid såg ut så när det var besök. Det var en bild av henne som de kände igen, så som hon förväntades att se ut, själva prototypen av något som inte längre fanns kvar. Hon tyckte hon kunde bjuda på det, trots att det var mer av ett skådespel än av någon bakvänd omtänksamhet.

Klockan tre gick hon så ut i besöksrummet, och någon kallade på henne, rösten kom från vänster. Hon kände direkt igen ansiktet, hon glömde aldrig bort ett ansikte, men annars var det tomt, likgiltigt, genomskinligt.
Hon satte sig ner i den röda fåtöljen, tog den framsträckta handen och sade hej.
Kvinnan mitt emot öppnade efter en minimal konstpaus munnen, och ut strömmade pratbubblor med mekanisk precision, de landade i hennes famn, for över huvudet, ramlade ner på hennes fötter, de studsade mellan väggarna, de fyllde rummet och till slut fanns inget syre alls kvar att tillgå.
Efter trettio minuter stängdes dörren.
Från sitt fönster såg hon kvinnan gå nerför grusgången bort mot parkeringen bakom allén. Hon släppte ut sitt hår, tvättade noga ansiktet och tog av sig sina kläder, lade de i tvättkorgen, så som hon alltid gjorde, och tog åter på sig sitt vita nattlinne.
Sitt vita nattlinne tog hon åter på sig.
Hon räknade sina andetag med slutna ögon, förberedde sig på att samla ihop alla frågetecken som låg utspridda som svetsloppor över den slitna linoleummattan.

Sal tretton:två:fyra

Den kvällen somnade hon in tungt, och i den återkommande drömmen tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården. Där låg daggen fortfarande kvar i gräset och hennes fötter blev våta.
I sitt vita nattlinne tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården.

Sedan svävade hon som om ovanpå, och kom så ner till dammen och stannade till vid lotusblomman. Som alltid kom den där mannen utan kläder och förklarade för henne att det var en näckros hon fäste blicken på, men vem var han att bestämma över naturen? Vem var han att tilltala henne överhuvudtaget? Vem som helst kunde väl se att det var en lotusblomma.

Hon satte sig så på stenen vid kanten upp mot paviljongen, och dammen låg svart och kall framför henne, hon lät tårna långsamt, så långsamt, glida ner i vattnet. En lätt rysning gick igenom hennes kropp, sedan en känsla av likgiltighet.

Återigen var det någon som kallade på henne där nere i djupet, hon lät sig dras med och i en vacker formationsfigur i slow-motion försvann hon ner i det kalla svarta vattnet.
I det kalla svarta vattnet försvann hon så ner.

02.00 vaknade hon till på tusendelen av en sekund. Hon hörde klockan slå därute i korridoren, hon kände blodet pulsera runt i banor. Hon reste sig hastigt upp och gick fram till spegeln. Hon tittade in i plågade ögon.
Ögon svarta som sot.
Det var så svårt för henne att greppa, att nattlinnet kunde vara så vitt.

Livsberusning

tänk att få stjäla dina fötter
att få vandra dina gator

att få stå däruppe
och blicka ut
över massan

att få uppleva
crescendot
från ovan

Tystnad

jag tittar bakåt när bilen sätts i rörelse
du vinkar och blir mindre

till slut försvinner du
som en prick
vid den glödande
horisonten

Det känns som om hela världen
rasar över mig
pressar in mitt bröst

det är vemod smärta
det är avsked

jag vänder mig om
och fäster blicken
rakt fram

där ligger hela världen
framför mig

som ett dukat bord
jag inte vill åt

Sal tretton:två:tre

du stod framför spegeln och såg bilden av dig själv
naken, ren, avskalad

de trodde att de tagit av dig allt av värdighet, att de hade nollställt dig
det var vad de trodde

rörelse så i spegeln, och du förde sakta dina fingrar genom ditt långa mörka hår, gjorde mönster, lät dem åka med, släta ut, varsamt och precist, precist och varsamt

ditt hår hade de aldrig kommit åt, de hade inte räknat med det, det var din hemlighet, så lätt det var att lugga dem

andetag, och du lyfte sakta dina armar bakom nacken, lyfte upp håret och lät det falla fram över dina bröst, över dina bröst lät du det falla

det fanns något sensuellt över det hela, sterilt sensuellt, åter vitt, när håret sakta föll fram över dina bröst

som ingen längre rörde vid

Sal tretton:två:två

obemärkt drog du dig undan, nästan ljudlöst och sedan var du bortglömd, du hade suddats ut, försvunnit ur folks medvetande, men du hade tagit svaren med dig, svaren på frågorna som hade kastats mot dig som brinnande missiler, du hade de i säkert förvar, de låg där svala omgärdade av rostfritt stål, omgärdade av galler och dubbla lås

som så många gånger förr satte du dig i fönstret vid den norra flygeln, du kurade ihop dina ben, lät ryggen runda smygen och du tittade ut, såg filmen som alltid rullade på där utanför, samma scener, samma repliker, och du kände sorgen och hatet välla upp inom dig, kände det där som alltid kommer, som aldrig ger med sig, som aldrig ger dig ro, och du hörde Thom Yorkes stämma ljuv i ditt huvud,”Faith, you're driving me away, You do it everyday, You don't mean it But it hurts like hell”

och du tänkte att du aldrig, aldrig kommer att skriva på för den här världen.

Sal tretton:två:ett

äntligen slocknar så den sista lampan, ljudet från de överhettade motorerna har för länge sedan tynat bort mellan de trånga fasaderna, mörkret och tystnaden är kompakt i det kala rummet, du ligger på rygg och känner in, låter det komma till dig, låter det lägga sig över dig
över dig låter du det lägga sig
och det är så här verkligheten är, friheten i ingentinget, totalt okomplicerat, det är bara du och dina tankar, dina tankar som vandrar som de vill, ingenting är omöjligt, ingenting är heligt, du sitter på piedestalen och pekar med hela handen, du slungar ut fraser till höger och vänster, som nålar slungar du ut dem åt höger och vänster

och du är Jesus på korset, du är Palme på den röda asfalten i februarinatten, du är Usama Bin Laden på stålet av en 747:a, du är allt, dina tankar är allt, du är helt rätt där i mörkret, men vi andra däremot, vi är helt fel, ingenting kan vi göra åt den saken, det är bara att finna sig i det, det är du som regerar nu, det är ett självklart tillstånd, cementerat, men timmarna far förbi och till slut är den ändå där, gryningen
den oundvikliga
och du vet att någon kommer att bjuda dig en stol där i morgonljuset, någon kommer att vinka in dig, någon vill sätta dig där, de vill sälja något till dig, men du kommer inte att acceptera, inte på några villkor, du kommer aldrig att sätta dig där
Inte i det ljuset.

Syskonkärlek

"Vissa jämför Liams fru Patsy med Yoko Ono.
Det är helt fel, Patsy skulle aldrig kunna påverka Oasis, för i så fall måste hon kontrollera Liam - och det är faktiskt helt omöjligt.
Å andra sidan skulle det också innebära att Oasis är beroende av Liam, och det är något av det dummaste jag hört i hela mitt liv."

/Noel Gallagher

Försoningen?

Pontius Pilatus må ha blodfria händer
men han gav Jesus vad han tålde
stoftet for upp bland stjärnorna
för att under hundratals av år
komma ner som dåligt regn

nu står vi mitt i det
med all världens bråte upp till halsen
i den ena ringhörnan den rättslöse
i den andra George W Bush

Pulsslag

jag borde ta plats bakom kravallstaketen igen
låta det blåsa opp till storm
ibland tror jag att det är över
förbi
men där har jag fel

jag borde stå där igen
se ut över fälten höja blicken
sakta andas in
släppa den svarta rosen mot golvet
och höra hur allt går i kras.

Oxblodsfraser

Och jag som trodde att det var Dr.Martens sa hon.
Det är Dr.Martens sa jag.
Nej sa hon.
Jo sa jag.
Nej sa hon.
Idiot tänkte jag.

Nine eleven

11 september. För mig handlar det om 1988. En eld som slocknade, en epok som var över.
Imperiet hade fallit. De gick av scenen på Ritz i Stockholm för att aldrig mer återvända. Sveriges bästa rockband genom tiderna. Jag såg de runt tjugo gånger live; alltid den där nerven, alltid den där attacken, alltid den där hettan.
Imperiet var essensen av vad allt handlade om; integritet, fysisk rock´n roll, kärlek & uppror. De hade allt det där plus några procent till.
Idag är det tjugo år sedan de klev av, men för mig är de kvar där uppe på scenen. De kommer aldrig att få gå ner därifrån.
Efter nyår släpps en fullmatad box med Imperiet. Marcus Birro bidrar med en bok som, enligt honom själv, "håller på att bli tjock som fan", där intervjuer med alla bandmedlemmarna finns med. Vidare kommer boxen bl.a. att innehålla aldrig förr visade videoklipp och andra varianter av olika låtar.
Rock´n´roll e död; idag lyssnar jag på Imperiet.

Sal tretton:två

du ville röra vid henne, nudda hennes läppar, dra långsamt med fingret, lätt så lätt så långsamt, dra det från den ena sidan till den andra, fukten flyktig, se in i hennes ögon, pekfingret så på hennes panna, luta dig fram, lyssna in hennes andetag, känna hennes puls, känna närvaron, hud, andetag, verklighet

slutna ögon sedan, och hon var borta, inte verklig, du ensam kvar, du ensam, hon borde vara här när du behöver henne, när du behöver någon, men nu borta, du ensam igen, nere för räkning, i startblocken, timmar går, dagar går, år går, ett liv går och hon är aldrig där när du behöver henne, inte på riktigt, du ensam, du med din bild, med dina bilder ,alltid av någon annan

och hatet kommer, en ny bild, nya bilder, föraktet, överlägsenheten att kunna hata obehindrat, leendet på dina läppar obehagligt svalt, de öppna såren, men det är inte på riktigt, ingenting är på riktigt, kärlek, hat hat, kärlek, ingenting går att ta på längre

men här är du med dina bilder, med dina tankar, med dig själv ensam så i sal tretton:två

Peda von Gog

Idag hamnade jag återigen mitt i ett ungdomligt krig. Det var uppbyggt av ouppklarade konversationer, ofullständiga redogörelser och minst sagt, ett anmärkningsvärt grovt språkbruk och ett ovanligt dunkelt ljussken.
Jag fick som en spindel i sockervadd lägga alla ord åt sidan, de hårda till höger de mindre hårda till vänster. De som ägde en gnutta av briljans och möjligheter lade jag i mitten. Där placerade jag dessutom mig själv.
Runt mig, utanför sockervadden, placerade jag sedan kombattanterna i grupper om två. Jag bad de plocka upp orden, ett och ett, för att sedan förklara själva innebörden. Det bildades meningar, trådar lades ut, det bildades ett nät av vägar, vägar som slutligen skulle ta alla inblandade ut igen.
När alla ord var behandlade, putsade och nedbrutna till endast bokstäver, lät vi dem återgå till alfabetet igen.
Nu stod vi alla i mitten, de flesta med nedböjda huvuden, de allra flesta med axlar som inte längre tyngde.
Av bergväggen och sockervadden återstod ingenting, kombattanterna var själsligt befriade, åtminstone för den här gången.
Själv vandrade jag mosaikplattor tillbaka till mitt.

Kängorna på

en liten ockupation är vad jag behöver, ett hus, en gata, en hållplats, någonting att utgå ifrån, något att sätta lasern på, en ockupation, just det, en liten bara, för att väcka upp de sovande, för att få luften att vibrera igen, en kort stund bara, jag begär inte mer än så, men en ockupation, helt rätt i den trasiga tiden, men nej, jag ska inte ge mig den här gången, ni får aldrig tro det, ni kommer aldrig att få se mig ge vika, och just i detta nu ser jag hur de lägger ut nio linor av tio utanför fönstret, och jag kommer att ta chansen, jag kommer att ockupera, just den tionde linan där ingen annan är, där ingen annan kommer att besväras, där ingen annan någonsin kommer att bry sig om, där ingen annan kommer att förstå själva innebörden av en ockupation fullt osynlig från alla håll och kanter

På perrongen tomt

tid efter annan; men helt plötsligt var jag nerdragen i virveln, jag bara drogs med, runt runt snurrade det, det snurrade runt, och dagarna blev som en hinna av oavslutade projekt, jag försökte med kaffe, svart som natten givetvis, jag försökte med kaffe, svart kaffe utan mjölk, jag ville ha det som det gift det verkligen är, jag tog det alltså svart, svart för att förstärka känslan av ett beroende, det kändes tyngre så, mer rätt, jag försökte men gav upp, försökte igen, och sedan hoppade jag på nästa tåg, det enda som lämnade perrongen det året, och jag var inne i virveln igen, förmodligen samma virvel, en virvel igen, jag var i virveln igen, och det gick fortare den här gången, allt det där fast tusen gånger mer, allt det där fast tusen gånger större, men kaffet var likadant, lika svart, lika tungt, lika hett och tid efter annan; till slut klev jag av.

Is

helt plötsligt fylldes planen med polisbilar, tränade kroppar, uniformer, hundar och radiovågor
en känsla av is och oro lade sig som ett täcke över höjden
människors blickar fram och åter, från ögon till ögon, åter och fram
då svepte du förbi, hånglandes med kärnvapentiden och strecket så svart av kajal över den oroliga himlen
sedan ljudet från motorerna på tusendelen av en sekund
det bedövade hela kvarteret
planen tömdes motorljudet försvann
och damen med den vita hunden
så eftertänksam i septemberkvällens dvala

Tipp tapp

Vissa dagar saknar charm. De är grå, lite lätt fuktiga. Mättade.
Det är som om de där dagarna är i vägen.
Något som man bara måste överleva.
Det är som om de där dagarna försöker att tippa av en, rulla en åt sidan.
De skapar ett energitapp, det sipprar liksom ut. Man töms.
På kvällen är det som en befrielse.
När man ligger där och tittar upp i taket.
Huvudet på kudden.
Armarna ut efter sidan.
Ögonen som somnar, drömmen som börjar.
Charmen som återkommer.