Peda von Gog

Idag hamnade jag återigen mitt i ett ungdomligt krig. Det var uppbyggt av ouppklarade konversationer, ofullständiga redogörelser och minst sagt, ett anmärkningsvärt grovt språkbruk och ett ovanligt dunkelt ljussken.
Jag fick som en spindel i sockervadd lägga alla ord åt sidan, de hårda till höger de mindre hårda till vänster. De som ägde en gnutta av briljans och möjligheter lade jag i mitten. Där placerade jag dessutom mig själv.
Runt mig, utanför sockervadden, placerade jag sedan kombattanterna i grupper om två. Jag bad de plocka upp orden, ett och ett, för att sedan förklara själva innebörden. Det bildades meningar, trådar lades ut, det bildades ett nät av vägar, vägar som slutligen skulle ta alla inblandade ut igen.
När alla ord var behandlade, putsade och nedbrutna till endast bokstäver, lät vi dem återgå till alfabetet igen.
Nu stod vi alla i mitten, de flesta med nedböjda huvuden, de allra flesta med axlar som inte längre tyngde.
Av bergväggen och sockervadden återstod ingenting, kombattanterna var själsligt befriade, åtminstone för den här gången.
Själv vandrade jag mosaikplattor tillbaka till mitt.