Sal tretton:två:fyra

Den kvällen somnade hon in tungt, och i den återkommande drömmen tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården. Där låg daggen fortfarande kvar i gräset och hennes fötter blev våta.
I sitt vita nattlinne tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården.

Sedan svävade hon som om ovanpå, och kom så ner till dammen och stannade till vid lotusblomman. Som alltid kom den där mannen utan kläder och förklarade för henne att det var en näckros hon fäste blicken på, men vem var han att bestämma över naturen? Vem var han att tilltala henne överhuvudtaget? Vem som helst kunde väl se att det var en lotusblomma.

Hon satte sig så på stenen vid kanten upp mot paviljongen, och dammen låg svart och kall framför henne, hon lät tårna långsamt, så långsamt, glida ner i vattnet. En lätt rysning gick igenom hennes kropp, sedan en känsla av likgiltighet.

Återigen var det någon som kallade på henne där nere i djupet, hon lät sig dras med och i en vacker formationsfigur i slow-motion försvann hon ner i det kalla svarta vattnet.
I det kalla svarta vattnet försvann hon så ner.

02.00 vaknade hon till på tusendelen av en sekund. Hon hörde klockan slå därute i korridoren, hon kände blodet pulsera runt i banor. Hon reste sig hastigt upp och gick fram till spegeln. Hon tittade in i plågade ögon.
Ögon svarta som sot.
Det var så svårt för henne att greppa, att nattlinnet kunde vara så vitt.