obemärkt drog du dig undan, nästan ljudlöst och sedan var du bortglömd, du hade suddats ut, försvunnit ur folks medvetande, men du hade tagit svaren med dig, svaren på frågorna som hade kastats mot dig som brinnande missiler, du hade de i säkert förvar, de låg där svala omgärdade av rostfritt stål, omgärdade av galler och dubbla lås
som så många gånger förr satte du dig i fönstret vid den norra flygeln, du kurade ihop dina ben, lät ryggen runda smygen och du tittade ut, såg filmen som alltid rullade på där utanför, samma scener, samma repliker, och du kände sorgen och hatet välla upp inom dig, kände det där som alltid kommer, som aldrig ger med sig, som aldrig ger dig ro, och du hörde Thom Yorkes stämma ljuv i ditt huvud,”Faith, you're driving me away, You do it everyday, You don't mean it But it hurts like hell”
och du tänkte att du aldrig, aldrig kommer att skriva på för den här världen.
Du skriver så bra!
SvaraRaderaOm livet va? Ja inte f-n är det lätt alla ggr och ibland känns det rent av som en komedi eller som om man är med i en film åsså blir det svart i rutan och man går ut på andra sidan, eller nåt..
menuette: Tack. Ja, det är inte lätt, det är svårt..
SvaraRaderaSom du skriver; en komedi. Det måste väl vara så?
Ha det gott.