Det aviserades besök. Hon såg namnet på tavlan i paviljongen, hon kände igen varenda bokstav.
De stod i exakt ordning.
Hon gick in på sitt rum och bytte om, satte på sig sina svarta strumpbyxor, sin gröna kjol, en vit t-shirt och en svart kofta. Håret var uppsatt i en tofs och en sparsmakad linje med kajal gav henne lyftet.
Det var så här hon skulle se ut, som hon alltid såg ut så när det var besök. Det var en bild av henne som de kände igen, så som hon förväntades att se ut, själva prototypen av något som inte längre fanns kvar. Hon tyckte hon kunde bjuda på det, trots att det var mer av ett skådespel än av någon bakvänd omtänksamhet.
Klockan tre gick hon så ut i besöksrummet, och någon kallade på henne, rösten kom från vänster. Hon kände direkt igen ansiktet, hon glömde aldrig bort ett ansikte, men annars var det tomt, likgiltigt, genomskinligt.
Hon satte sig ner i den röda fåtöljen, tog den framsträckta handen och sade hej.
Kvinnan mitt emot öppnade efter en minimal konstpaus munnen, och ut strömmade pratbubblor med mekanisk precision, de landade i hennes famn, for över huvudet, ramlade ner på hennes fötter, de studsade mellan väggarna, de fyllde rummet och till slut fanns inget syre alls kvar att tillgå.
Efter trettio minuter stängdes dörren.
Från sitt fönster såg hon kvinnan gå nerför grusgången bort mot parkeringen bakom allén. Hon släppte ut sitt hår, tvättade noga ansiktet och tog av sig sina kläder, lade de i tvättkorgen, så som hon alltid gjorde, och tog åter på sig sitt vita nattlinne.
Sitt vita nattlinne tog hon åter på sig.
Hon räknade sina andetag med slutna ögon, förberedde sig på att samla ihop alla frågetecken som låg utspridda som svetsloppor över den slitna linoleummattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar