Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

31 oktober 2008

Iskyla

Jag vandrar omkring i det öppna såret, som längs med en lång korridor, det är svart och vitt i det röda, jag söker efter rening.
På våningen ovanför hör jag steg, tunga skor mot grovt golv, tunna röster genom väggarna som ingenting har att säga, på en avsats vid korridorens slut bestämmer jag mig, ser ner på alla nonchalant slängda preparat, de ligger i drivor runt mina fötter.
Jag lyfter mot våningen ovanför, landar som en främmande fågel i animerat land, lägger ut orden som spikmattor för de som ändå inte vill lyssna, och jag märker att pulsen är borta, all vilja, all medkänsla, budskapet är klart, outtalat men klart, här har vi redan läkt ihop, så sprid inga infektioner häruppe är du snäll, ge dig av och återkom när du suddat ut bilderna av det du inte vill se.
Häruppe siktar vi mot våning tre, de som har styrkan kommer med, de som inte klarar av det blir kvar.
Jag lämnar skuggsidan av landet Sverige och det öppna såret pulserar när jag åter står med båda fötterna på våning ett.

3 kommentarer:

  1. Det blåser kallt och det blir allt kyligare. Det gäller att hålla fast vid det som är varmt i livet..

    SvaraRadera
  2. ...plötsligt slår det mig att taket, mitt tak är en annans golv..
    Som sagt, alla har tänkt, och mest har väl den exentriske Lorden på Midnight Hill funderat.. Kramar gubben! Uno

    SvaraRadera
  3. menuette: Precis. Ha det gott.

    Uno: Haha, ja det är väl så. Ha det!

    SvaraRadera