På perrongen tomt

tid efter annan; men helt plötsligt var jag nerdragen i virveln, jag bara drogs med, runt runt snurrade det, det snurrade runt, och dagarna blev som en hinna av oavslutade projekt, jag försökte med kaffe, svart som natten givetvis, jag försökte med kaffe, svart kaffe utan mjölk, jag ville ha det som det gift det verkligen är, jag tog det alltså svart, svart för att förstärka känslan av ett beroende, det kändes tyngre så, mer rätt, jag försökte men gav upp, försökte igen, och sedan hoppade jag på nästa tåg, det enda som lämnade perrongen det året, och jag var inne i virveln igen, förmodligen samma virvel, en virvel igen, jag var i virveln igen, och det gick fortare den här gången, allt det där fast tusen gånger mer, allt det där fast tusen gånger större, men kaffet var likadant, lika svart, lika tungt, lika hett och tid efter annan; till slut klev jag av.