Sagostund, avbockningar och Lundell.

En sagohimmel utanför våning 6. Silhuetterna av slottet, Carolina rediviva och domkyrkan i bakgrunden. Babyblått, turkost, rödorange, djuphavsblått blandat med några strimmor grått. Mörkret faller, neonskyltarna träder fram, det är höst, kallt, och vintern är på väg. Varför lämnade jag halsduk och mössa hemma?

På jobbet har det varit en dag av avbockningar. Listan har betats av. Grönmarkerat, avklarat, till handlingarna. Samtal, e-postkonversationer, snabba ryck, missförstånd, samförstånd. Just de dagarna gillar jag extra mycket. Råkar det dessutom sammanfalla med en fredag, då tar man hissen ner med ett leende på läpparna.

Och ikväll väntar Ulf Lundell på UKK. Jag vill höra Senare år och den Vassa eggen. Det är de två. Framförs de så briljant som jag föreställer mig att de kan framföras, då är kvällen gjord. Allt annat blir bonus. 

Kanske hinner vi förbi Katalin på en öl innan. Just Katalin i november inger en särskild känsla. Gemytligt, varmt, lagom surrigt. Julhysterin har ännu inte tagit över våra liv, och vi kan luta oss tillbaka. 

Och bara vara. 

Ibland måste man stanna upp, och bara ta in.

Kom cyklande idag på väg hem från jobbet. Svängde upp förbi Domtrappkällaren, genom valvet upp höger, förbi Domkyrkan, Gustavianum, Universitetshuset och vidare upp till Övre Slottsgatan. Det är lätt att bli hemmablind, men vilka miljöer! Vackert så man kan dö, och en tung dos historia. Våra kvarter. Jag stannade upp och andades in. Den känslan.

Och i går kom mitt senaste Tradera-köp. The Cures Seventeen Seconds. Otroligt bra skick, 35 år gammal. Det är också en känsla, att lägga på vinylen, luta sig tillbaka och bara ta in. Ett briljant album. Till helgen har jag lagt in flera klassiker i min minneslista. Det kan bli en vana det här, med Tradera. Men egentligen gillar jag bättre att bläddra bland skivor i gamla drickabackar. Open Mind, jag har inte glömt bort dig.

I morgon fredag. Ulf Lundell kommer till stan. Jag trodde att jag var klar med honom, men när det gick upp för mig att tyngdpunkten på låtlistan lagts på Den vassa eggen, då kunde jag inte låta bli. Ännu ett briljant album. 

Nu, trött som få. Ibland tror jag att det är något sjukligt över min trötthet. Men det är förmodligen efterdyningarna av smärtan i knät, och den hängde i under en lång tid. Sedan är man inte 20 längre. Eller som Lundell sjunger:

"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din ålderdoms ungdom"

*

din vintagedraperade själ kom alltid steget före

det var som om den lyfte bort alla frågor

avväpnade alla ansatser till höjda vapen

sekunden efter gled du så förbi

manifesterade din okomplicerade nakenhet

med en hållning som tog höjd på enochnittiotre

lämnade rummet två steg ovanför

Hur jag än vrider och vänder på det, så förblir svaret: Nej, det är inte Blåvitt.

Match ikväll. En EM-biljett som står på spel. Danmark mot Sverige. Ett klassiskt möte, med en historisk tyngd som är monumental. Min sjukgymnast har en klump i magen. Mannen på bussen är så nervös så han inte vet vart han ska ta vägen. Ett gäng skolgrabbar brölar Krossa danskjävlarna, och fortsätter genuint nonchalant längs trottoaren in mot stan.

Jag avundas dem. Att kunna känna nerven, känna hur det kliar under huden, hur hjärtat bultar av nervositet och förväntan. Men jag känner ingenting. Och jag har verkligen försökt. Målat upp bilder, skapat scener i mitt huvud som betyder någonting, som kan skapa ett vi i min själ. Men jag saknar ränderna, jag saknar klubbmärket, jag saknar färgerna. Jag saknar min supporterfamilj, jag saknar Blåvitt. Den saknaden kan verkligen få det att värka i min kropp. Längtan till våren, när allting börjar leva på nytt.

Så vad gör man? Jo, man spelar på Oddset. För att få in någon nerv i sammanhanget. Frågan är på vilket spel. Jag tror danskarna drar det längsta strået ikväll, tyvärr får man väl tillägga. Men vilka som kvalar in låter jag vara osagt. 2-1 eller 3-1? Förlängning, straffar? Eller ordnar Zlatan festen? Min fest börjar i vart fall i när Blåvitt går in i matchspel igen. 

Och gällande landslag så har England alltid varit mitt lag. Men det är sen gammalt.

Om Paris, vapen, barnböcker och en ny soluppgång.

Minns Paris från ungdomens dagar. Från Interrailkortets tidiga 90-talssomrar. En stad där man genom dess historiska händelser tycktes andas frihet. Att kliva ut på perrongen var frihet, att boka in sig på ett billigt hotell var frihet, att köpa en baguette och ett sexpack Tuborg var frihet. Att lämna sitt eget land för andra europeiska länder och städer var frihet. Men redan då levde vi i en instabil värld. Som vi gjort sedan urminnes tider. I olika grad av yttringar. Men den känslan av frihet var trots all påtaglig där och då, på Paris gator.

Men vad känner man en dag som denna? Det har gått ett dygn och lite till. Jag känner mest en oro för mina barn. Vad är det för värld vi ska släppa ut dem i, när de är redo att stå på egna ben? Jag känner ett ansvar. Tänker på när jag läste sagor för dem när de var små. Lätta moln, solsken och nyfikenhet. Små vardagsbekymmer som man alltid hittade någon finurlig lösning på. Handen sen på deras kinder, sov gott och vi ses i morgon. 

Mot detta ställs nu sönderskjutna människor. Människor som du och jag. Blod, inälvor, död. Sönderskjutna trygghetszoner, sönderskjutna bubblor av frihetssyre, sönderskjutna drömmar som inga barnböcker i världen kan råda bot på. Inte i den omedelbara chocken vart fall.

Men, det finns en morgondag. Det finns en ny soluppgång. Och där finns inte något utrymme för någon att ge upp. Och jag hoppas att den framtid vi har att bygga inte enkom kommer att handla om att skjuta sönder fienden, om att förgöra, om att förinta, om att slakta oss fram till någon omöjlig utopisk demokrati som en direkt följd av detta. 

För det går inte. Det måste blandas upp. Med värderingar, med långsiktighet, med en syn på världen som vår gemensamma. Vi måste hitta ett gemensamt språk. Hitta en grogrund för något bättre. Det kommer att kosta, det kommer att ta hundratals år, men vad har vi egentligen för val?

Det finns ingenting jag hellre önskar än att mina barn ska få en chans att leva med känslan av frihet. Att de ska få få en chans att forma sina egna liv. Att alla barn ska få den chansen, den möjligheten. Mitt ansvar, det här samhällets ansvar är att ge de verktygen att kunna förverkliga sina egna drömmar, att bereda vägar att färdas på. 

Och där kan faktiskt barnboken, sett i ett vidare perspektiv, spela en minst lika stor roll som vilket annat grovkalibrigt vapen som helst.

Nere på Open Mind.

S:t Larsgatan, bakom V-Dala. En halvtrappa ner och du är där. Open Mind. Säljer och köper grammofonskivor. Jag gillar namnet, det skvallrar liksom om någonting mer. Tusentals vinylskivor med ett ganska brett sortiment. Ofta befolkat av vitt skilda individer.

Som idag, gubbarna framme vid disken. Som tar sin kaffe. Och drar sina anekdoter. Om budet på 200 dollar på en raritet jag inte hör vilken det är. Men ett skambud som gick hem uppenbarligen. "En jävla bra affär, hö hö." Eller den om Stones: "Va fan gjorde de här den gången, nån av de som skulle kolla på svensk skog." Etcetera, etcetera. De kan i vart fall konsten att underhålla varandra.

Själv letar jag efter Jesus & The Mary Chain. Hittar Barbed wire kisses, men med en grön "prislapp" på konvolutet.. Vem kom på den mindre briljanta idén, att man skulle prismärka LP-skivor genom att kludda dit lappar som aldrig går att få bort på ett snyggt sätt? Obegripligt.

Lämnar butiken som sista kund, med The Cures Kiss me Kiss me Kiss me, The Only Ones första platta och en singel med Lädernunnan i kassen. Med den där nöjda känslan i kroppen. Man känner sig lite spänstigare, lite yngre. En stund i vart fall.

Och precis innan jag började skriva det här beställde jag biljetter till Suede på Cirkus i februari. Jag och Ebba som ska gå. Det känns som att det är läge att se dem igen, och Ebba har ju aldrig sett dem. Inte så konstigt, då hon inte ens var född när ex. mästerverket Dog Man Star gavs ut. Men jag såg ett par låtar på YouTube från en spelning i London tidigare i år, och de kändes fortfarande angelägna live. I Stockholm kommer de först att spela den kommande plattan i Night Thoughts i sin helhet, för att sedan övergå till ett mer klassikerorienterat set. Får jag bara höra The Asphalt World är jag nöjd. Eller Pantomime Horse. Eller Saturday Night..ä

Och Brett Anderson är alltid Brett Anderson. När jag var yngre önskade jag att jag skulle kunna få samma stil på håret som honom. Det lyckades aldrig kan jag säga. Och nu är det nog försent. Ebba är dessutom väldigt tydlig med att jag inte ens jag ska försöka.

Den våta asfalten blinkar blå.

Fredagen den 13:e i rusningstrafikens Stockholm. Tunnelbanehallen fylld av skenande identiteter. Vad kan gå snett? Slutar man på rälsen framför ett framrusande tunnelbanetåg? En liten knuff. Blir man knivmördad? Eller trasslar man in sig i rulltrappan och mals sönder som ett värdelöst stycke kött vid toppen?

Eller åker man bara hem till Uppsala? Ja.

Och stiger ut i ett novemberregn bortom all räddning. In på Hemköp Svava, Bregott, Proviva, bröd, en Cola. Och popcorn. Hämtar ut ett paket från Apoteket Hjärtat, ny fotfil, Scholl Velvet Diamond Pink grov, elektrisk, nya tider. 45 nu. Förhårdnader under fötterna, läsglasögon, opererat knä, för fjärde gången. Ungdomens ålderdom. Hm.

Ut i regnet igen. Stor väska, ett lite för stort paket och kassen med varor från Hemköp. Förbi ett grälande par, långt från de fina salongerna, men de är konsekventa. De är ärliga. Sedan om det är de själva som pratar eller drogerna, det låter jag vara osagt.

Så cykeln, på med lysena och sen upp på fanskapet. I hällregn, med för stor väska. Välkommen hem. Ont i knät, men det fungerar. En ambulans sjunger förbi och den våta asfalten blinkar blå. Och jag börjar bli trött. Trött på att sitta på den där cykeln i det där regnet. Trött på dropparna som rinner nedför ansiktet, trött på jeansen som klibbar fast på låren.

Till slut, hemma på Kamphavet. Varm våning, ljusen, lamporna, barnen. Bara Linda saknas. Hon är på slottet. Olika falla ödets lotter som vi brukar säga. Men hemma i lugnet, vid basen. Byter om. Blöt rakt igenom. Torra kläder, torrt hår.

Jag återvänder och blir mer och mer jag.

Västermalm - Kungsholmen

Den här delen av staden runt Fridhemsplan är verkligen ett vinylfientligt område. Inga skivbutiker i sikte, men det kan hända att jag missade någon skylt. Som relativt nyopererad i knät söker man ju inte av några jätteytor om man säger så. Men jag googlade, frågade personer, men nej.

Slentriankollar på TV, har kört mina rehab-övningar, ser ut över staden. Det rör på sig. Korsningar, filer, bilar, bussar, tunnelbanetåg, cyklister, fotgängare. Alla på väg. Mot de upplysta höghusen, ut till villaförorterna, ut till betongförorterna. Eller mot en upplyst restaurang, in i värmen, vinrött prat, prat om allt och inget. Som en oas i tillvaron.

Middagen godkänd. Lax och rostade grönsaker. Eller godkänd, det var gott. Frågan är hur äggröran är i morgon? Kan avgöra hela dagen, eller åtminstone förmiddagen. Eller så tror jag bara att jag är en figur i en roman av Ulf Lundell. God natt.

Det är kväll här.

Mörkret har lagt sig över staden. Neonen tar över. Trafikljusen står stadigt. Grönt/Gult/Rött/Rött-Gult/Grönt/Gult/Rött. Människor som skenar över torget. Precis som igår, precis som i morgon. Precis som alla andra dagar.

Hemma lagar jag den ultimata middagen; Felix pulvermos, Knorrs Hollandaisesås och ICA:s sprödbakade torskfiléer. Och Findus gröna ärter. Perfektion. Nämnas att Linda är i Malmö över dagen. Succén hade förmodligen inte blivit lika monumental om vi hade varit samlade hela familjen. Så man väljer sina kulinariska excesser. Men barnen var lyriska.

Annars måste jag kolla ikapp på Modus. Nytt avsnitt ikväll. Kan inte bestämma mig för om den är bra eller inte. Men den drar mig till TV:n. Så någonting är det.

I morgon mot Stockholm. Konferens i två dagar. Stationerad på Courtyard Marriott. Ligger bra till. Start 10.00. Samtidigt släpps biljetter till Glasvegas spelning på Södra Teatern i december. Hur löser man det utan att verka frånvarande?

Föreläsningar som skolutvecklande faktor är överskattade.

Det pågår en diskussion runt om på våra skolor i Uppsala, och förmodligen på andra håll i landet, om att man vill ha input, gärna från någon föreläsare som kommer en för- eller eftermiddag. Som förmedlar någonting som engagerar och för in lite energi i vardagen! Kanske ett välbehövligt tillskott som ett avbrott i den vardagliga lunken?

Jag kan förstå den önskan, att träffa andra kollegor, lyssna på någon engagerad och vaken person. Ta en fika och snacka lite kring omständigheterna. Jag tyckte själv om dessa tillfällen när jag arbetade som lärare. Man kunde till och med få en känsla av att det "satsades" på oss lärare. Men vad hände sedan?

Tyvärr inte mycket. Och det visar även forskning, att traditionella föreläsningar generar påfallande lite i den egna verksamheten. Det stannar oftast hos den enskilda läraren, och möjligen att man tar upp det i det egna arbetslaget, håller det levande ett tag framöver, men sedan är det glömt och borta. Oftast ser det ut så, men visst finns det undantag. Men generellt sätter det sällan spår i verksamheterna, vilket borde vara syftet med att skicka sin personal på föreläsningar. Däremot kostar det ibland oproportionerligt mycket mer än det smakar och ger (om vi då bortser från själva evenemanget, eller känslan av att gå på en föreläsning som oftast smakar gott).

Vad ska man då erbjuda istället? Personligen tycker jag att man ska hämta kraft i den egna organisationen. Det finns många lärare, rektorer eller annan personal inom skolan som bär på en enorm kunskapsbank, som är kunniga, skickliga och dessutom har kompetens att förmedla detta och göra avtryck i den egna och andra närliggande verksamheter. Att arbeta med detta processinriktat är modellen, att gynna det kollegiala lärandet på alla sätt och på det viset skapa en hållbar och vital skolutveckling. Det är enligt mig att satsa på sina lärare, sin personal. Där planen är längre än en eftermiddag på Uppsala konsert & kongress. Jag tror till och med att man för in både engagemang och energi i verksamheterna när man känner att det lyfter, att det bär frukt.

Med detta inte sagt att alla föreläsare bör avveckla sin verksamhet och göra någonting annat, eller att lärare eller annan personal aldrig ska få gå och lyssna på något spännande. Men i den meningen att det skulle göra skillnad i verksamheterna är jag väldigt tveksam. Där krävs någonting mer, en långsiktighet där en föreläsning kan vara en del av en större tanke. Och där tycker jag att man bör lyfta upp lärare och rektorer i den egna organisation och låta dem spela huvudrollen. Låt de synas, låt de dela med sig.

Och rektorer och lärare; ta för er! Visa att ni finns, visa hur kompetenta ni faktiskt är. Visa att det under den bild som politiker och media kablat ut under alldeles för lång tid, faktiskt döljer sig någonting annat. Någonting bättre. Någonting att vara stolt över.

Novemberbrev

Tog bort stygnen i morse. Eller rättare sagt, en sjuksköterska tog bort stygnen. Kändes bra, två veckor sedan operation och jag är på väg uppåt, framåt, jag rör på mig. Det är så det känns. Efter månader av smärta och tungsinne, kan man nu se något annat bakom horisonten. Ljuset bortåt nästa fest som Tonårsjesus skulle uttryckt det.

Och utanför lägger sig mörkret. Hösten är här. Det har till och med regnat ett par dagar. Allt är sin ordning med andra ord. Illusionen om den soldränkta hösten är förbi, och nu väntar jag bara på snön. Efter regnet då. Kylan som tar sig in, den klara höga luften och snön som virvlar omkring. På tal om illusioner. 

Stockholm och konferens torsdag och fredag. Nationellt centrum för språk-, läs och skrivutveckling. Föreläsare och seminarier. Brukar vara bra tillfällen när NCS anordnar. Kvalitet, delaktighet och man känner att det ger någonting. På torsdag efter sista seminariet ska jag åka upp på Söder och handla vinyler. Om jag orkar. Jag vet hur det brukar vara. Trött, hotell och en skön säng. Med TV:n mitt framför. Man får göra vad man kan för att mobilisera krafter. En tur till Bengans bör man väl åtminstone mäkta med.

Tänker också en del på mina vänner, de som jag inte träffar så ofta i det verkliga livet. Att inte ha Twitter eller Facebook är inte särskilt svårt, men det kan framkalla en saknad. Att inte vara en del av. Mina inlägg här delas på Twitter och Fejjan när jag publicerar. Jag har väl ett behov av att höras, att finnas till. Man vill att någon ska läsa. Man är människa. 

Men fingrandet på mobilen kan jag gott vara utan. Och har ni tänkt på hur det ser ut? Ansiktet nerborrat i skärmen, fingrarna scrollar fram och tillbaka som en drogad jättespindel. Det är så vi kommer att minnas varandra. Eller inte.

Bäst just nu? Utan tvekan Josefin Öhrn + The Liberation. Deras Horse Dance är briljant. Har jag inte den vinylen med mig hem från Stockholm på fredag, får det ses som ett stort nederlag.

Supercupen är lika grå som november.

8 november. Det är söndag. Pekings spelare har knappt hunnit hem från guldfesten. Blåvitts spelare hade helst varit kvar i hemmets lugna vrå och kollat in Bron på Ettan. Fotbollsförbundet gör allt för att inte bortasupportrarna ska ha möjlighet att åka, genom att lägga matchstart 19.30. Arenan ekar öde, och underlaget är plast. Vattenspridarna dränker in dörrmattan så gott det går. 

Välkommen till en fotbollsfest utan dess like. Och fotbollsförbundet är utnämnd till årets festfixare. Grattis.

En kväll med Joel Alme, Katalin Uppsala.

Det är svårt att inte tycka om Joel Alme. En varm människa som trots den brokiga uppväxten i en familj och kamratkrets där spriten vann stort, står där med rak rygg. Han bjuder på sig själv, berättar om minnen från förr, om Göteborg, om släkten och vänners svårigheter med att få livet på de rätta vägarna. Efter en lite trevande inledning så lyfter det, och tillsammans med bandet och publiken skapar han en närmast lekfull stämning, mitt bland alla svåra ord som ska broderas ut.

"Att köpa tillbaks dagar som gått/ det har ingen någonsin fått/om jag fick en chans/skulle jag betala"

Tyngdpunkten läggs på senaste albumet "Flyktligan", hans första svenskspråkiga album efter tre album på engelska. Joel säger själv att det inte bara är en "bekännelseskiva", utan lika mycket en hyllning till de som klarat sig, som knogat vidare. Varvat med några låtar på engelska svettas bandet igenom spelningen, som är över på drygt en timme. Röda bolaget, backa tiden, I väntan på de stora orden och Våran sort är kvällens bästa stunder.

Ordinarie set avslutades med A Young Summer's Youth, som vi rättrogna känner som Snart skiner Poseidon och IFK Göteborgs inmarschsång. Och Joel avslutar leende med orden:

- Till den här sången väljer ni själva vilken version ni vill sjunga..

Bandet kommer tillbaka in på scenen och  avslutar med en knäckande briljant Aldrig bra på livet. Joel kliver av, upprymd och märkbart nöjd. Säga vad man vill, om livet, om svunna tider. Om samtiden. Men det här är han förbannat bra på.

Horse Dance.

Sitter och planerar en dragning för Uppsalas gymnasierektorer som går av stapeln i eftermiddag. Och jag lyssnar på Josefin Öhrn + The Liberations nya Horse Dance.

I torsdags var det en intervju med Josefin i DN, och där berättade hon sin historia. Om hur hon som 16-åring började spela gitarr och skriva texter. Fascinationen för det repetitiva hade hon med sig sedan länge, och på gymnasiet utforskade hon det vidare genom foto- och videokonst. Hon har tillsammans med Fredrik Joelson fått allt detta att smälta samman i ett underbart psykedeliskt landskap. Josefin själv hoppas att lyssnaren ska nå ett annat tillstånd, där musik, färger och bilder bygger en helhet. Kanske hamnar jag där själv när skivan har fått sätta sig.

En annan fråga är om rektorerna för gymnasiet kommer att nå ett annat tillstånd under min dragning i eftermiddag? Jag tror nog att jag får ha något mer rimliga ambitioner än så. Eller ska jag plocka med gitarren, och sjunga fram dragningen? Vore onekligen nyskapande i flodvågorna av trista och sövande PowerPoint-presentationer.

Två steg fram ett steg bak.

Träffade sjukgymnasten idag. Mycket mätningar och böjningar. Svullnaden har gått ner på ett bra sätt, ingen värmehöjning eller annat märkligt. Så långt. Han var till  och med lite imponerad över rörelsen. 

Sedan blev det märkligt. Hjärnan har ingen kontakt med främre lårmuskeln. När jag tror att jag spänner den, spänner jag höften. Foten åker inte uppåt när jag spänner och samtidigt pressar ner knävecket, utan neråt.. Inte jätteovanligt i samband med operation, men det innebär ett gediget rehab-program. Träning 8 gånger om dagen i två veckor. Så nog har man att göra allt. 

Annars har stadens lag precis spelat 2-2 i det Allsvenska kvalet mot Falkenberg. Det ser mörkt ut, men chansen finns absolut att äntligen få se Blåvitt på Studenternas. Bara en sån sak.

Att drömma sig bort i höstens färgskalor.

Onsdag betyder skivrecensioner. I DN och UNT. Jag brukar nöja mig med de två tidningarna. Skumma över genre, se om jag hittar något intressant. På senare tid har jag hittat tillbaka till elektronisk musik, gärna med industriklanger. Eller hittat tillbaka, jag har hittat dit via gothen, synten och punken. En lång vandring. Kan man smälta samman dessa tre, blandat med en lagom dos monotoni och långsamma toner, då landar man liksom i svensk höst när den är som allra vackrast. Det framkallar bilder. 

Kite är förmodligen det bästa svenska bandet just nu, och deras True Colours från VI är essensen av briljans. Och idag hittade jag två artister till som släpper nytt i dagarna, Nicole Sabouné och Josefin Öhrn + The Liberation. Det var en sån dag idag, som gjord för de tonerna. Bara hoppas de släpps på vinyl också. 

Annars är den här värmen, de här soliga dagarna som lyft hösten märkliga. Hur länge ska det hålla i sig? Det måste ju slå tillbaka. Tids nog. En riktig jävla snöstorm vore underbart på sitt sätt. Så man kan gå vidare. Och inte tro att den här hösten ska vara för evigt.

Jag modifierar mig själv.

Jag kom till slut in i en återvändsgränd. Det tog stopp. Och jag har förlikat mig med att så får det vara. Men nu har jag tröttnat på detta fingrande på telefonen, att ständigt ha koll, att ständigt göra sig hörd och synlig. Jag har tröttnat på flödet. Den politiska "debatten", förminskningen och hånandet av andra människor, raljerandet, överlägsenheten. Och reklamen. Förmodligen har jag också tröttnat på mig själv, kanske har jag tröttnat på det hela som fenomen, det har bara blivit drygt. Det är en helhet jag har kommit att ha väldigt svårt för. Från och med nu kommer jag bara att använda den här hemsidan. För att skriva dikter, skriva om samhället, skriva om vad som faller mig in. Fotboll och musik kommer ni förmodligen inte undan. Men Twitter, Instagram och Facbook är ute. För nu. Apparna raderade.

Möjligen tycker ni att det är lite caveman över det hela, men så varsågoda. Jag kanske är lite caveman? Jag harmonierar nog inte riktigt med den här världen, som aldrig tycks stå still, som aldrig har mer än en tusendel över till nästa klick och den stora dosen av självbekräftelse. Allt blir så ängsligt, eller som mannen på pendeln uttryckte det, lite för skitnödigt. Men det är min känsla och uppfattning, och jag dömer ingen för att göra precis som den själv vill. För mig känns det just nu som en nödvändighet att bryta av.

Samtidigt tycker jag om att ha kontakt med alla gamla och nya vänner, men ska man inte kunna ha det ändå? Kommer ni att kika in här, och säga hej ibland? Skriv något i kommentarsfältet, kommentera något inlägg. Annars så finns jag på mail (se adress under kontakt). Vill ni ha telefonnummer så maila bara. Sms funkar ju också fortfarande liksom Messenger. Ring eller hälsa på! Det skulle ju vara oerhört modernt i sammanhanget. Se vilka möjligheter ni har! Säkert är att jag kommer att sakna den dagliga kontakten med många av er.

Tidigare idag snubblade jag över den här sidan http://www.letsbegamechangers.com/ , och möjligen hjälpte det mig på traven. Man kan säkert säga en del om Essena och hennes liv och beslut, men ta gärna tid och se de olika klippen från de senaste dagarna. Hon har många poänger, och det finns en stor portion sorg över det hela. Och jag tror att delar av hennes mosaik landar som en nagel i ögat på ganska många, främst unga människor. Men det är världen av idag, och alla möter vi våra egna upplagor av densamma och får parera utfallet bäst vi vill. Har vi tur landar vi i vår egen verklighet.

Det är där jag är och befinner mig. Säkert ni också. Och då förstår vi varandra. Själv har jag rehab att tänka på, att träna och komma tillbaka efter knäoperationen. DET är vad som upptar min tillvaro nu. Och Vinyler (på tal om caveman..). Så otroligt mäktigt att lägga på en platta och luta sig tillbaka. Det ljudet. Den känslan. Jag har investerat i det. Pengar, och nu kanske jag även får mer tid? Den som lever får se. 

Och nej, jag har inte blivit religiös. Bara snuddat vid någon form av, puh..., andlighet? Eller en avig konstform från förr. Eller någonting åt det hållet.