Novemberbrev

Tog bort stygnen i morse. Eller rättare sagt, en sjuksköterska tog bort stygnen. Kändes bra, två veckor sedan operation och jag är på väg uppåt, framåt, jag rör på mig. Det är så det känns. Efter månader av smärta och tungsinne, kan man nu se något annat bakom horisonten. Ljuset bortåt nästa fest som Tonårsjesus skulle uttryckt det.

Och utanför lägger sig mörkret. Hösten är här. Det har till och med regnat ett par dagar. Allt är sin ordning med andra ord. Illusionen om den soldränkta hösten är förbi, och nu väntar jag bara på snön. Efter regnet då. Kylan som tar sig in, den klara höga luften och snön som virvlar omkring. På tal om illusioner. 

Stockholm och konferens torsdag och fredag. Nationellt centrum för språk-, läs och skrivutveckling. Föreläsare och seminarier. Brukar vara bra tillfällen när NCS anordnar. Kvalitet, delaktighet och man känner att det ger någonting. På torsdag efter sista seminariet ska jag åka upp på Söder och handla vinyler. Om jag orkar. Jag vet hur det brukar vara. Trött, hotell och en skön säng. Med TV:n mitt framför. Man får göra vad man kan för att mobilisera krafter. En tur till Bengans bör man väl åtminstone mäkta med.

Tänker också en del på mina vänner, de som jag inte träffar så ofta i det verkliga livet. Att inte ha Twitter eller Facebook är inte särskilt svårt, men det kan framkalla en saknad. Att inte vara en del av. Mina inlägg här delas på Twitter och Fejjan när jag publicerar. Jag har väl ett behov av att höras, att finnas till. Man vill att någon ska läsa. Man är människa. 

Men fingrandet på mobilen kan jag gott vara utan. Och har ni tänkt på hur det ser ut? Ansiktet nerborrat i skärmen, fingrarna scrollar fram och tillbaka som en drogad jättespindel. Det är så vi kommer att minnas varandra. Eller inte.

Bäst just nu? Utan tvekan Josefin Öhrn + The Liberation. Deras Horse Dance är briljant. Har jag inte den vinylen med mig hem från Stockholm på fredag, får det ses som ett stort nederlag.