Hur jag än vrider och vänder på det, så förblir svaret: Nej, det är inte Blåvitt.

Match ikväll. En EM-biljett som står på spel. Danmark mot Sverige. Ett klassiskt möte, med en historisk tyngd som är monumental. Min sjukgymnast har en klump i magen. Mannen på bussen är så nervös så han inte vet vart han ska ta vägen. Ett gäng skolgrabbar brölar Krossa danskjävlarna, och fortsätter genuint nonchalant längs trottoaren in mot stan.

Jag avundas dem. Att kunna känna nerven, känna hur det kliar under huden, hur hjärtat bultar av nervositet och förväntan. Men jag känner ingenting. Och jag har verkligen försökt. Målat upp bilder, skapat scener i mitt huvud som betyder någonting, som kan skapa ett vi i min själ. Men jag saknar ränderna, jag saknar klubbmärket, jag saknar färgerna. Jag saknar min supporterfamilj, jag saknar Blåvitt. Den saknaden kan verkligen få det att värka i min kropp. Längtan till våren, när allting börjar leva på nytt.

Så vad gör man? Jo, man spelar på Oddset. För att få in någon nerv i sammanhanget. Frågan är på vilket spel. Jag tror danskarna drar det längsta strået ikväll, tyvärr får man väl tillägga. Men vilka som kvalar in låter jag vara osagt. 2-1 eller 3-1? Förlängning, straffar? Eller ordnar Zlatan festen? Min fest börjar i vart fall i när Blåvitt går in i matchspel igen. 

Och gällande landslag så har England alltid varit mitt lag. Men det är sen gammalt.