Men vad känner man en dag som denna? Det har gått ett dygn och lite till. Jag känner mest en oro för mina barn. Vad är det för värld vi ska släppa ut dem i, när de är redo att stå på egna ben? Jag känner ett ansvar. Tänker på när jag läste sagor för dem när de var små. Lätta moln, solsken och nyfikenhet. Små vardagsbekymmer som man alltid hittade någon finurlig lösning på. Handen sen på deras kinder, sov gott och vi ses i morgon.
Mot detta ställs nu sönderskjutna människor. Människor som du och jag. Blod, inälvor, död. Sönderskjutna trygghetszoner, sönderskjutna bubblor av frihetssyre, sönderskjutna drömmar som inga barnböcker i världen kan råda bot på. Inte i den omedelbara chocken vart fall.
Men, det finns en morgondag. Det finns en ny soluppgång. Och där finns inte något utrymme för någon att ge upp. Och jag hoppas att den framtid vi har att bygga inte enkom kommer att handla om att skjuta sönder fienden, om att förgöra, om att förinta, om att slakta oss fram till någon omöjlig utopisk demokrati som en direkt följd av detta.
För det går inte. Det måste blandas upp. Med värderingar, med långsiktighet, med en syn på världen som vår gemensamma. Vi måste hitta ett gemensamt språk. Hitta en grogrund för något bättre. Det kommer att kosta, det kommer att ta hundratals år, men vad har vi egentligen för val?
Det finns ingenting jag hellre önskar än att mina barn ska få en chans att leva med känslan av frihet. Att de ska få få en chans att forma sina egna liv. Att alla barn ska få den chansen, den möjligheten. Mitt ansvar, det här samhällets ansvar är att ge de verktygen att kunna förverkliga sina egna drömmar, att bereda vägar att färdas på.
Och där kan faktiskt barnboken, sett i ett vidare perspektiv, spela en minst lika stor roll som vilket annat grovkalibrigt vapen som helst.
Instämmer!
SvaraRadera