Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

13 november 2015

Den våta asfalten blinkar blå.

Fredagen den 13:e i rusningstrafikens Stockholm. Tunnelbanehallen fylld av skenande identiteter. Vad kan gå snett? Slutar man på rälsen framför ett framrusande tunnelbanetåg? En liten knuff. Blir man knivmördad? Eller trasslar man in sig i rulltrappan och mals sönder som ett värdelöst stycke kött vid toppen?

Eller åker man bara hem till Uppsala? Ja.

Och stiger ut i ett novemberregn bortom all räddning. In på Hemköp Svava, Bregott, Proviva, bröd, en Cola. Och popcorn. Hämtar ut ett paket från Apoteket Hjärtat, ny fotfil, Scholl Velvet Diamond Pink grov, elektrisk, nya tider. 45 nu. Förhårdnader under fötterna, läsglasögon, opererat knä, för fjärde gången. Ungdomens ålderdom. Hm.

Ut i regnet igen. Stor väska, ett lite för stort paket och kassen med varor från Hemköp. Förbi ett grälande par, långt från de fina salongerna, men de är konsekventa. De är ärliga. Sedan om det är de själva som pratar eller drogerna, det låter jag vara osagt.

Så cykeln, på med lysena och sen upp på fanskapet. I hällregn, med för stor väska. Välkommen hem. Ont i knät, men det fungerar. En ambulans sjunger förbi och den våta asfalten blinkar blå. Och jag börjar bli trött. Trött på att sitta på den där cykeln i det där regnet. Trött på dropparna som rinner nedför ansiktet, trött på jeansen som klibbar fast på låren.

Till slut, hemma på Kamphavet. Varm våning, ljusen, lamporna, barnen. Bara Linda saknas. Hon är på slottet. Olika falla ödets lotter som vi brukar säga. Men hemma i lugnet, vid basen. Byter om. Blöt rakt igenom. Torra kläder, torrt hår.

Jag återvänder och blir mer och mer jag.

1 kommentar: